Vad hände med drömmen om ett bättre liv för alla och om ett rättvist, solidariskt, öppet, starkt, sammanhållet och fredligt Europa? För miljontals européer har den blivit en personlig mardröm när välfärden skärs ned, lönerna pressas, arbetslösheten ökar och den egna bostaden blivit antingen värdelös eller ekonomiskt obeboelig.
Samtidigt som regeringarna vältrar bördan vidare på kommande generationer genom att ta upp gigantiska lån och länsa pensionsfonder för att täcka bottenlösa hål skapade av giriga banker och marknadsfixerade politiker.
Nej, det händer inte i Sverige, som vår skrävlande och mästrande borgerliga finansminister ständigt påpekar för sina europeiska kollegor. Borg ärvde urstarka statsfinanser och ett redan etablerat regelverk som han inte lyckats fördärva trots en rad onödiga skattesänkningar.
Ger sig på sjuka och arbetslösa
Ändå har den borgerliga regeringen i Sverige sett sig nödsakad att ge sig på sjuka och arbetslösa, något som Borg dock inte skryter med ute i Europa. Det blir kanske litet svårt att förklara varför man måste utförsäkra tusentals sjuka människor när statsfinanserna är så lysande.
Vi har sett kraschen i Baltikum och Östeuropa, Grekland, Irland och Portugal. Vad vi inte märker lika tydligt är hur en del andra länder i Europa nu tafsar på välfärden mer av ideologiska än av tvingande ekonomiska skäl.
Det gäller till exempel Storbritannien, ett land som visserligen ådrog sig underskott genom att under regeringen Brown stödja krisdrabbade banker och motverka den ekonomiska krisen genom en expansiv finanspolitik, men som aldrig var riktigt illa ute.
Tecknen på återhämtning var tydliga redan när de konservativa (med en liberal svans) vann valet förra våren. Det mesta tyder på att Storbritannien hade klarat sig bättre utan de stora sparpaket som den borgerliga regeringen sjösatt sedan dess och som raserar viktiga delar av det välfärdssamhälle som byggdes upp under Labourregeringarna, inklusive utbildningsreformerna.
Större delen av Europa ägnar sig ännu flera år efter finanskrisen åt att skära ner de offentliga utgifterna, och därmed dra ner den ekonomiska aktiviteten och försämra framtidsutsikterna. I motsats till i USA, där Obamaadministrationen fortfarande stimulerar ekonomin, fast tecknen på återhämtning är tydligare där än i Europa.
Misslyckande med euron
Den europeiska krisen har förlängts och förvärrats av det misslyckade experimentet med gemensam valuta, som nu ska korrigeras genom att de länder som dragit mest fördel av euron - Tyskland och Frankrike - tar kommandot över skatter, välfärd och lönebildning i länder som inte passat in i systemet.
EU framstår inte längre som en union för jämbördiga, och i spåren av de växande klyftorna inom och mellan länderna ökar nationalism och främlingsfientlighet i så gott som alla europeiska länder. Vi såg det senast i Finland. Lägg till detta att ansatserna till gemensam utrikespolitik helt kapsejsat under våren. Somliga länder för krig, andra vägrar.
De stora länderna gör som de vill, de små som Sverige sneglar ängsligt på vad de stora gör. EU-länderna skyfflar flyktingar mellan varandra, och Frankrike och Italien vill återinföra gränskontroller i Europa.
Byråkratin i Bryssel
Man kan fråga sig om Europa som politisk enhet existerar längre. Byråkratin i Bryssel mal på, men dess uppgifter framstår som alltmer diffusa.
Vad är egentligen Europaidén år 2011, mer än ett anfrätt marknadsekonomiskt experiment? Vem vågar längre tala om EU som bärare av social rättvisa, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet?