Frågan om hur samhället skall utvecklas och organiseras är grundläggande. Ibland blir motsättningarna hårda, ibland inträffar en revolution som förändrar levnadsvillkoren. Frågan är om en revolution kan vara god i den mening att det skapar ett samhälle som är bättre och rättvisare att leva i?
Tanken på revolution har främst kommit att förknippas med våldsamheter och fasor. Men om målsättningarna om såväl en stark stat som ett starkt civilsamhälle (som garanterar mänskliga rättigheter och strävar efter jämlikhet och rättvisa) åstadkoms genom fredliga stegvisa reformer kan den ”nödvändiga” revolution som Marx en gång i tiden framställde, bli möjlig.
Utvecklingsvägen skrevs en gång av svensk socialdemokrati. Reformism inom parlamentarismens ram istället för våldsam revolution. Den fredliga vägen kom att bli framgångsrik, alltså: radikal förändring genom reformer istället för genom våld och terror.
Att Lenins tolkning av Marx ledde in på en felaktig väg har historien visat. De utdragna konsekvenserna av den tolkningen ledde till stalinismens absoluta fryspunkt, något som Europas socialdemokrater och kommunister blev tidigt medvetna om.
Särskilt genom Antonio Gramscis omtolkningar gavs redan på 1930- talet företräde för en tro på en förvandling av samhället genom kulturens och bildningens humana krafter som sågs som lika viktiga som vetenskaplig grundforskning och teknikutveckling. En tanke som också liberaler egentligen kunnat ansluta till.
Under en tid efter andra världskriget utvecklades eurokommunismen (Enrico Berlinguer) till en betydande kraft som kunde ha frälst Italien från den kommande Belusconismen om den eftersträvade kompromissen med det då styrande kristdemokratiska partiet kunnat vinna politisk majoritet. Konsekvenserna för Europa skulle ha varit betydande.
Efter andra världskriget styrdes socialdemokratin av insikten om att marknaden måste tyglas, att stora företag måste sätta socialt ansvar i paritet med strävan efter vinster, att samarbete måste sättas före konkurrens, kultur före kommers.
Genom en omvandling av sinnet utifrån kulturella ambitioner kunde kulturen bli en bärare av revolutionen. Förvandlingen kunde genomdrivas med hjälp av kulturpolitik och löntagarfonder (en demokratisering av den ekonomiska makten).
Men så blev inte fallet. Kulturpolitiken förlorade i kraft och löntagarfonder avfördes från dagordningen. Den nyliberala staten kom stället med alla de vådliga ekonomiska kriser det lett till. Den andliga tillväxt som var den goda revolutionens förutsättning förlorades till den materiella tillväxtens lockande förförelse.
Snart är det val igen. Marknadsekonomin tycks stå inför sitt sammanbrott. Genomgripande förändringar krävs. Så genomgripande att det är befogat att tala om revolution, den goda revolutionen. Marknaden ropar efter regler och plan.