Redan innan LO skickat ut sin årliga granskning av eliternas inkomster hade Svenskt Näringsliv hunnit ge moteld: Här finns inget att se, ni kan lugnt fortsätta med det ni håller på med, förklarade det organiserade näringslivet.
Det är lätt att kritisera LO:s undersökning. Sverige är inte USA där reallönerna för många fallit samtidigt som finans- och näringslivselitens inkomster skjutit i höjden.
Tvärtom har de flesta svenskar haft en bra reallöneutveckling sedan skiftet till en låginflationsekonomi i början av 1990-talet. Dessutom skulle man kunna argumentera att det faktum att direktörernas löner i dag i genomsnitt motsvarar 46 industriarbetarlöner jämfört med nio 1980 framförallt är en fråga för aktieägarna.
Men de trender LO beskriver finns långt utanför styrelserummen. Och det är en utveckling som håller på att förändra Sverige, och som därför i allra högsta grad är en politisk fråga. När tankesmedjan SNS förra året publicerade en undersökning av inkomstjämlikheten i Sverige var slutsatsen i princip densamma. Andelen inkomster som tillfaller de fem procenten med högst inkomster har stigit kraftigt samtidigt som andelen relativt fattiga, med en inkomst under 50 procent av medianinkomsten, har ökat från sex procent i början av 1990-talet till 12 procent 2009.
Den i internationell debatt så hyllade nordiska modellen bygger på relativt små inkomstskillnader. Det har skapat välfungerande samhällen, där människor betalar skatt och kan lita på den offentliga servicen, vilket i sin tur bidragit till de ekonomiska framgångarna. Till skillnad från i exempelvis Grekland är det få som ser staten som ett instrument för eliten att berika sig själva. Men vad händer med den samhälleliga tilliten när allt fler känner att olika eliters villkor blir allt mer frikopplade från de flesta människors verklighet?
Samhällen med små inkomstskillnader är också de som ger människor bäst möjligheter att utvecklas oavsett social bakgrund. I länder med små inkomstskillnader kan en mindre andel av inkomstskillnaderna i en generation förklaras av inkomstskillnaderna i föräldragenerationen. Det verkar kanske som om vi kan slå oss till ro – Sverige ligger bra till i den typen av mätningar. Men vi är på väg åt fel håll.
Skolan blir allt sämre på att utjämna social bakgrund och den näringspolitiska diskussionen domineras av hur vi kan få fler låglönejobb. Med ökande inkomstskillnader cementeras sociala positioner och fler ställs vid sidan om det som en majoritet upplever som normalitet – när smartphones till barnen ses som självklart är det svårt att vara den som inte har råd. Samtidigt förskjuts maktbalansen till förmån för dem som har de ekonomiska och sociala resurserna att göra sin röst hörd, vilket påverkar de politiska prioriteringarna. Läx-rut blir en självklarhet, medan annat blir politiskt omöjligt.