Den konservativa revolutionens Robespierre
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Lika bestående är Thatchers arv i brittisk politik. När en lång period av konservativa regeringar tillslut ändades med Tony Blairs valframgångar i slutet av 90-talet avslöjade den nytillträdde socialdemokratiske premiärministern öppenhjärtligt att Thatcher var en av hans viktigaste politiska förebilder. Ett sådant eftermäle tillkommer inte många politiker.
För att förstå detta måste man ha en klar bild av tillståndet i Storbritannien under 70-talet. Landet var ett av västvärldens fattigaste - "Europas sjuke man", arbetslösheten skenade, liksom inflationen (en kombination av olyckor dåtidens Kenyanskt inspirerade ekonomer hade svårt att förklara). Revolutionära stämningar låg i luften. Fackföreningsrörelsen samtycke, inte väljarkårens, garanterade regeringarnas myndighet: gruvstrejken 1974 var en avgörande faktor i den konservativa regeringen Heaths fall.
Under året som föregick Thatcher maktövertagande rådde praktiskt taget anarki i flera brittiska städer. Sjukhusingångar blockerades av strejkvakter, på gatorna stockade sig sopbergen, i Liverpool arbetsvägrade till och med gravgrävare - döda förblev ovan jord.
Det var alltså inte en reaktionär medelklassopinion som gav Thatcher makten. Situationens ohållbarhet var uppenbar inom breda samhällsskikt. Nationaliseringspolitiken hade misslyckats, socialdemokratins förtroendekapital var urholkat. Dramatiska förändringar var nödvändiga om Storbritannien skulle ta sig ur krisen, om detta var de flesta plågsamt medvetna.
Därmed inte sagt att Thatchers ledarskap var oproblematiskt. Hon var en starkt konfrontativ politiker: långt efter att hon stigit ner från tronen var minnet av Thatcher-åren den stora vattendelaren i brittisk politik. Fackföreningsrörelsen och vänstern avskydde henne. Men hennes "amerikanism", auktoritära ledarstil och marknadsliberala reformiver skapade henne också många ovänner inom "den gamla högern". Hon var en bildstormare. Den konservativa revolutionens Robespierre.
Bilden av Thatcher som "nyliberal" principryttare och girighetsprofet är en karikatyr. Kristna värderingar, en ödmjuk patriotism och värnande om familj och civilsamhälle präglade henne. När Storbritannien och Europa återigen står inför en djup kris kan detta arv kanske tjäna som vägledning.