Tiderna förändras och vi med dem. Idealen, trenderna, vanorna växlar. Finns några bestående värden att kämpa för? Våra förfäder förlitade sig på Bibelns budord. Utifrån våra ideologiska fäders tankar, Marx, Mill, Burke byggde vi upp ideologier, politiska system och lagstiftning för att skapa ordning, reda och rättvisa. Att fördela makten gjordes möjligt genom det sinnrika systemet demokrati.
För oss i väst har det blivit självklarhet, ett slags resultat av en utveckling som inleddes med den franska revolutionen. Försök att omkullkasta den demokratiska utvecklingen har gjorts (och görs) genom fascism, revolutioner, statskupper, terrorhandlingar och upplopp, men demokratin har visat sig livskraftig genom att bygga på den medvetna människan som inte bara ser till sitt eget bästa utan till allas väl och ve.
Olika tyngdpunkter
Demokratin har kommit att knytas till den liberala marknadsekonomin med inbyggda mekanismer för människans ekonomiska friheter men också med givna restriktioner. Gränser för människans friheter har blivit ett inbyggt problem. De olika ideologierna har valt att lägga tyngdpunkten olika. De borgerliga partierna har ofta kommit att överbetona individens frihet, bland vänsterpartier har man kommit att kanske överbetona frihetsinskränkningarna genom statens och kommunernas ingrepp.
Under 60-talet växte en rörelse fram som drömde om den nya människan, solidarisk, jämlik, jämställd och rättvis. Tankarna var förankrade främst i vänsterideologi men också i socialliberalism. Inspirationen hämtades bland annat från det maoistiska Kina men gjordes omöjlig med insikten om att Kina var en diktatur.
Tankar om en annan fri människa kom istället att byggas upp genom amerikansk nyliberalism, som lanserades utifrån filosofiska tankar (som Ayun Rand) och ekonomer (som MIlton Friedman) och har ännu idag ett starkt grepp om mångas sinnen (Annie Lööf). I grunden kan frågan ställas om inte hela allianspolitiken är alltför starkt influerad av dessa tankar med betoningen av det fria valet.
Skit i andra
1980- och 90-talen medförde en ideologisk omorientering, som främst såg till den enskilda individen med tankar i stil med ”tro på dig själv”, ”förverkliga dig själv”, ibland till och med ”skit i andra”.
Nu tycks en ny ideologisk kamp stå för dörren inför valet 2014. Tydligare än på länge ställs begreppen ”den medvetna människan” mot ”den fria människan”. Jag skriver det i medvetande om att många anser att så behöver man inte se det. Det går att vara både fri och medveten.
Mitt svar är att just det är den demokratiska drömmen om en fri och medveten människa. Men det kräver mycket av oss. Det fordras att vi tänkt igenom saken, att vi har kunskaper, engagemang och medkänsla som kräver förmågan att bortse från saken, när den inte bara talar till min fördel.
Allt det här fordrar att våra politiker har förmågan att samarbeta för att nå överenskommelser. Men också att vi skaffar oss medvetenhet på ett djupare plan, som innebär reflexion över marknadsekonomins förhållande till demokratin. Vad är överordnat och vad är underordnat?
Arbetslinjen
Ett gott exempel är miljöpartisternas förmåga att kritiskt granska den så kallade arbetslinjen, som inte bara den egna partiledningen utan också alliansregeringen och socialdemokratin försvurit sig till. Tillväxt löser inte problemen, skjuter dem bara framför sig.
Det går att tala om arbetsdelning och förkortad arbetstid, livslinjen istället för arbetslinjen, till och med medborgarlön. Medlemmarnas uppror mot partiledningen, kan komma att bli betydelsefullt för framtida ekonomisk- och arbetsmarknadspolitik. Och det är väldigt långt från det centerpatiska upproret som bara predikade mer enskild frihet.