KRÖNIKA
– Du är så svensk att det står mig upp i halsen, utbrister en vän till mig. Genast sätter jag upp försvarsgarden och frågar vad denne menar.
– Du kollar på svensk tv, du lyssnar på svensk musik, du var i Ukraina och såg Sverige spela EM och sedan är du gotlänning, det är ju så ursvenskt det bara kan bli…
Ja, jag är från Gotland. När jag flyttade till Kalmar var jag stolt över att nämna det, om möjligt kanske lite för stolt. För som tjugoåring bör du förkasta ditt ursprung, tydligen. Vänner och bekanta här i Kalmar klagar ofta över hemorten. Om de kunde klippa samtliga band från orten skulle flera av dem ha gjort det. Det är inte något de skäms över. Istället får de mig att börja skämmas, när jag talar varmt om mina rötter. ”Ha! Du är så himla hemmakär”… Och felet med det är?
Jag får ganska ofta höra att jag är mer svensk än andra. Trots att påståendet saknar grund känner jag mig varje gång lika förolämpad. För att vara svensk har på något sätt blivit synonymt med jantelagen eller att vara sverigedemokrat – vilket är något av det sista jag vill förknippas med.
Senast jag fick den kommentaren var när jag sa att jag tycker om att gå i kyrkor. Hur det kan vara typiskt svenskt vet jag inte, alla har vi våra egna uppfattningar. Men vad är det som gör att något kan klassas som typiskt svenskt? Jag som har fotografering som absolut största intresse – gör inte det mig till en entusiastisk japan på semester?
Att vara från Sverige ses i dag som något exotiskt, samtidigt som att vara svensk är något fult. Ordet ”svenskt” har blivit ett skällsord. Är du svensk tycker du att det är en dygd att vara lagom. Är du svensk ser du ner på de framgångsrika. Är du svensk väljer du att stå upp på bussen, hellre än att sätta dig bredvid en främling.
Den stereotypa svensken storhandlar på Gekås, dit hen anländer med Volvon. Om hen får några pengar över läggs de på en biljett till Magaluf, alternativt till Ulf Lundells sommarturné. Denna svensk gör vi parodi på i program som Ullared, Böda camping och Färjan.
Jag önskar att ”typisk svensk” inte tvunget skulle innebära något negativt. Visst är originalitet underbart och bör förespråkas, men varför måste det ena utesluta det andra? Kan det inte ses som något positivt, att kunna identifiera sig med andra? Samtidigt som det är indirekt fult att som svensk att vara nöjd och stolt i och med jantelagen, är det samtidigt än mer fult att vara den andre lik. Det är för mig ganska motsägelsefullt.
Ja, jag följer svenska tv-program. Ja, jag lyssnar på svensk musik. Japp, jag var i Ukraina och skrek tillsammans med tiotusentals andra svenskar. Och ja, jag är definitivt gotlänning. Om det gör mig till typisk svensk, låt det så vara. Men i sådana fall vill jag att vi tvättar bort den negativa bemärkelsen och slutar förknippa det med destruktiva ting. För sverigedemokrat eller förespråkare av jantelagen – det är jag inte.
Förslagsvis, varför inte bara sluta mäta allt i svenskhet?