Den folkliga resningen i Mellanöstern och Nordafrika, som nu i varierande grad nått alla arabländer i regionen och som vi förmodligen bara sett början på, är den mäktigaste upprorsrörelsen i världen sedan Östeuropa (inklusive Ryssland) skakade av sig det sovjetiska oket.
Går man längre tillbaka i tiden, kan man jämföra den arabiska revolutionen med avkoloniseringen av Afrika "under Sahara" på 1960-talet.
På längre sikt kommer denna omvälvning att göra Mellanöstern säkrare och fredligare, men i det korta perspektivet ökar den oron och instabiliteten i regionen.
Beväpnade till tänderna
En del regimer, exempelvis kungahusen i Jordanien, Saudiarabien och Marocko, kommer förmodligen att bli kvar i någon form, men får lämna ifrån sig en del av makten. Andra regimer, som Khaddafis i Libyen och Assads i Syrien liksom militärdiktaturen i Algeriet, måste helt enkelt avlägsnas.
Men det blir ingen lätt match, som vi sett i Libyen. Regimerna i fråga är beväpnade till tänderna, och de har sina anhängare bland de delar av befolkningen som riskerar att förlora sina privilegier. Klaner och stammar känner sig hotade, religiösa motsättningar riskerar att blossa upp och regionala säkerhetsintressen ställs mot varandra. Och även om stormakterna nu vänder sina vapen mot regimer som de tidigare stött, lär de få svårt att helt hålla fingrarna borta från politiken i Mellanöstern. Det bör de kanske inte heller göra under en övergångsperiod. Att skydda hotade befolkningar mot våldsbenägna härskare är numera en internationellt erkänd förpliktelse.
Tvingades ta befälet
Även om ingripandet mot ärkeskurken Khaddafi är en förhållandevis okontroversiell historia, kunde Europa, som vanligt, inte ena sig. För att något skulle hända innan folkmordet i Libyen var ett faktum, tvingades Obama ta befälet i den inledande fasen. Ingen drömssits för en president som om några veckor ska annonsera att han söker omval, och som redan för krig i två islamiska länder.
Den amerikanska opinionen är splittrad i frågan. Efter det åttaåriga experimentet att skapa demokrati i Irak är "regimskifte" ett belastat ord i den politiska debatten i USA.
Obama försvarar ingripandet i Libyen med att det handlar om en begränsad, initial insats. Han säger att USA måste kunna ingripa i världen även om landet inte är direkt hotat, om amerikanska intressen och värderingar står på spel. Men USA ska inte agera på egen hand, utan mobilisera världssamfundet för kollektiv aktion. Det är ett lovvärt försök att teckna en ny doktrin för amerikansk utrikespolitik, som är bättre anpassad till dagens värld. Den sitter också bättre på den motvillige krigaren Obama än den stridismundering som Bush lämnade efter sig.
Att USA vill överlåta åt andra mer stridbara nationer att attackera vad man hoppas ska vara Khaddafis tanks och inte något annat som rör sig på marken, kan också vara fingervisning till krigsglada svenskar som vill sätta in Jasplan mot markmål i Libyen.
Inga vet bättre än amerikanska militärer hur lätt det är att döda oskyldiga i sådana kampanjer, särskilt när striderna drar in i städer. Därför var det bra att socialdemokraterna drog ett tydligt streck i ökensanden på den punkten.