Den nya antisemitismen?
Foto: Stig-Ake Jönsson / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Stämningarna påminner lite om 1930-talet. Den gången var det judarna som var den främsta måltavlan. Nu är det i första hand muslimerna. Både då och nu drabbas också andra minoriteter, t ex romerna, och judarna är fortfarande utsatta.
Liksom 30-talets ekonomiska kris gödde den tidens antisemitism, underblåser vår tids kris, som ju av många bedöms vara den djupaste sedan 30-talet, dagens främlingsfientlighet. Det är kanske en historisk ironi att islam, precis som judendomen, har sina rötter i den semitiska kulturen.
Det är ett känt mönster att växande arbetslöshet och ekonomiska svårigheter stimulerar ras- eller kulturhat. Och det är ofta bland de mest utsatta grupperna, de arbetslösa och de fattiga, som rekryteringsbasen för extremismen finns. Det var Tysklands utblottade arbetslösa som bar fram Hitler till makten. Det var de fattiga boerna som bar upp apartheidpolitiken i Sydafrika. Och det är i Europas arbetslöshetsdrabbade och nedslitna industriorter, inte minst i öst, som den nya högerextremismen och främlingshatet växer sig starka. Det är alltid tacksamt att hävda att alla problem är "deras" fel, och att om bara "de" försvinner på det ena eller andra sättet, så blir allt bra igen.
Judarna hade ingenstans att fly. Så blev förintelsen den fasansfulla konsekvensen av den tidens antisemitism. Europas muslimer ingår i en av världens största kulturella gemenskaper. Därför kan inte de europeiska muslimernas situation ses skild från det storpolitiska skeendet. I princip hela den muslimska världen har varit offer för europeisk kolonialism. Idag upplever muslimska folk hur USA och Europa fortfarande vill dominera över dem politiskt, ekonomiskt och militärt. De ser hur Israel med amerikanskt och europeiskt stöd bedriver ett erövringskrig mot palestinierna, hur USA och Europa direkt för krig i Irak och Afghanistan, medan Ryssland militärt kontrollerar en stor del av det muslimska Centralasien. Det finns naturligtvis delade meningar också bland muslimer om dessa krig, liksom om graden av förtryck i Europa. Men det finns tillräckligt många som upplever detta mönster av europeiskt förtryck och dominans mot muslimer både i Europa och i Mellanöstern, för att det skall ge anledning till oro.
Våld är sällan eller aldrig ett bra sätt att lösa motsättningar. Europa har självklart ingenting att vinna på slöj- eller minaretförbud. Och det verkar inte som om kriget i Palestina, Irak och Afghanistan fungerar särskilt bra heller. Att skapa goda relationer till den muslimska världen, både inom och utom Europa, är i själva verket ett centralt strategiskt intresse för Europa. Det går inte med vare sig bomber eller tvångslagar. Det som krävs är ökad kulturell förståelse, ömsesidig respekt och fredlig samexistens. Vägen dit tycks lång. Men just därför är det hög tid att slå in på den nu.