Det finns ett tilltalande drag i den fria nomineringsrätten. Det vill säga att vem som helst kan starta ett parti och ställa upp i allmänna val med kort varsel. Eller skriva till ett namn på ett existerande partis valsedel, om partiet i fråga inte skyddat sina listor, vilket man kan. Inga formella krav ställs mer än att personen eller personerna som väljs ska ha rösträtt.
De etablerade partierna fastställer sina vallistor långt i förväg. Det är ofta en omfattande process även om den kan se väldigt olika ut i de olika partierna. Vi har sett flera exempel på det även här på ön. Det finns partier som annonserar efter kandidater eller söker nomineringar utanför medlemslistorna som Folkpartiet inför årets val. Det finns politikerskolor för nya som Centern drivit och ambitiösa utbildningssatsningar på nya förmågor som hos Socialdemokraterna.
När partierna väl gjort sig den mödan avkräver de sina kandidater försäkran att de ställer upp för partiet och anmäler dem till valmyndigheten. Därmed stängs allmänhetens möjlighet att påverka annat än den inbördes ordningen på listorna. Det är rätt rimligt. Men demokratin mår inte illa av att det finns många vägar in i de beslutsfattande församlingarna. Det kan hända mycket i en valrörelse efter att alla listor är spikade och klara. Därför är det bra att den fria nomineringsrätten inte försvinner.
Däremot ändras den till valet 2018 så att alla kandidater själva måste ha godkänt sin kandidatur före valdagen. Ingen ska framöver kunna hamna i den situation som drabbat Mona Persson och kanske fler efter årets val.
Det är Norrländska Socialdemokraten som berättar historien om Mona som är politiskt aktiv inom Sametinget, för Jakt- och Fiskesamerna. Nu ser hon ut att ha valts till Sverigedemokraternas enda representant i kommunfullmäktige i Arjeplog där SD fått röster utan att ställa upp med en enda kandidat. Någon har skrivit Mona Perssons namn på en SD-valsedel och vips var hon vald. Hon tycker det är hela är mycket obehagligt, hennes politiska uppfattning ligger mycket långt från Sverigedemokraternas, säger hon.
Här på Gotland handlar det om ersättarplatser men problematiken är densamma. Flera som fått sina namn på SD-listan vill uppenbarligen inte stå där. Även den som direkt avsäger sig platsen har en gång valts till ett SD-uppdrag och det kan komma att dyka upp senare i livet.
Allt är som sagt en följd av att SD inte skyddat sina listor genom förhandsanmälan och saknar kandidater nog att besätta alla platser de fått runt om i landet. Därför kan också till exempel före detta sverigedemokrater som rensats ut på grund av den så kallade nolltoleransen ändå komma att representera SD i beslutande församlingar.
Det ironiska är nämligen att den som en gång är invald själv personligen förfogar över sin plats. Partierna har i det läget inget att säga till om även om den enskilde skulle vilja eller tvingas lämna det parti hen är invald för. Därför brukar det så småningom efter varje val sitta ett antal så kallade vildar i våra fullmäktigeförsamlingar. Fast handlar det om sverigedemokrater som kommit på bättre tankar är det bara att välkomna.