Författaren Eva Cooper är en erfaren samhällsdebattör och brukar ses i debatter som handlar om välfärd, utbildning och arbetsmarknad. Snart lanseras hennes bok "Myten om det andra könet" (Timbro förlag) där hon gör upp med föreställningen att om kvinnor i allmänhet är politiskt vänstervridna. Svenska Nyhetsbyrån sökte upp Eva Cooper för att prata om kvinnor, politik och jämställdhet.
Att kvinnor skulle vara vänsterorienterade är en ganska vanlig uppfattning. Ligger det verkligen inte någonting i det?
- Nej, det visar sig att det inte gör det. När jag påbörjade det här projektet var tanken att undersöka hur det kommer sig att kvinnor är vänsterinriktade. Men statistiken visade väldigt tydligt att det inte är på det viset. I själva verket är kvinnors sympatier idag väldigt jämnt fördelade över vänster, höger och mittemellan.
Vet du när den här trenden att tänka på kvinnor som vänster uppkom?
- Det är förmodligen en ganska ny företeelse. Fram till 1980-talet röstade kvinnor övervägande borgerligt. Från att ha varit tydligt höger kom då en förskjutning vänsterut mot mitten. Socialdemokraterna tvingade ju ut hemmafruarna som även sågs som mer konservativa än arbetande kvinnor.
70- och 80-talet var ju en tid fylld av regleringar och en kraftigt ökande offentlig sektor. Kan det ha spelat någon roll?
- Det tror jag definitivt. Även om kvinnorna har gått från att vara mer höger till att röra sig in mot mitten har samma politiska områden hela tiden varit prioriterade. Det är vård, skola och omsorg som fortfarande är kvinnors hetaste frågor. Socialdemokraterna lyckades göra välfärd synonymt med offentlig sektor och inte minst storleken på den. De påstod att samma frågor som var prioriterade av kvinnorna enbart kunde lösas med vänsterns politik och ingen sa emot dem ordentligt.
Hur kommer det sig att just den radikalfeministiska linjen har dominerat debatten kring kvinnor och jämställdhet?
- Att den radikalfeministiska idéströmningen blivit så dominant beror säkert delvis på att den passar bra ihop med den socialistiska idén om att reglera fram ett perfekt samhälle och perfekta människor. Men den strömlinjeformningen leder till bristande acceptans. Varför är det till exempel bra när en pojke dansar balett men inte när en flicka gör det? Det viktiga borde vara att alla gör det de vill och inte känner sig tvingade att handla på ett visst sätt.
Många avstår ju från att kalla sig för feminister just på grund av den tydliga vänstervridningen. Det borde alltså finnas ett tydigt utrymme för en borgerlig debatt på området. Varför har det visat sig så svårt?
- Borgerligheten har köpt den bild som har presenterats och för att visa att de tar jämställdhet och feminism på allvar tar de till kvotering och dylikt enligt vänstermodellen. Regeringen är väldigt kluven i jämställdhetspolitiken och lyckas inte visa upp någon rak linje. Förmodligen har de inte lyckats hitta en berättelse kring varför till exempel jobbskatteavdraget är bra för jämställdheten. Då har de heller inget att föra fram så som de har gjort inom många andra delar av deras politik. Det är synd, jämställdhetsdebatten behöver en borgerlig röst för att bli relevant igen.
Finns det inte en känsla av i-landsproblem över mycket av den jämställdhetsdebatt som förs idag?
- Jo, det gör det absolut. Tänk om vi lade ner lika mycket energi på att arbeta för kvinnors rättigheter runt om i världen som vi lägger ner på saker som Bara bröst-kampanjen som syftade till att kvinnor ska få bada topless i simhallar. Då skulle vi kunna åstadkomma mycket.