Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: första gången som tragedi, andra gången som fars. De senaste dagarna har Socialdemokraterna upplevt farsen. Förundersökningen mot Håkan Juholt är en buskis på den politiska trovärdighetens bekostnad.
Bedrägerimisstankarna väcker obehagliga minnen. I dag är det precis 16 år sedan Mona Sahlin polisanmäldes av en privatperson. Några dagar senare höll Sahlin presskonferens och förklarade: "Jag är baske mig en hederlig person. Jag är ingen fifflare".
Hennes öde är välkänt. Mot alla odds kom Sahlin tillbaka som partiledare. Comebacken hade varit fullständigt otänkbar om hon inte behärskat politikens alla överlevnadsknep. Mona Sahlin lyckades bli förlåten av sitt parti. Det var allmänheten som aldrig förlät henne.
Håkan Juholt saknar Sahlins politiska stringens. Det första halvåret som partiledare har präglats av hans oförmåga att knyta ihop säcken. Bitvis känns Juholt som ett mediokert kommunalråd på en för stor scen. Försvarstalet hos TT blev ett S-märkt eko från det förflutna: "Jag är smålänning. Skötsam och ärlig".
Skötsamhet och ärlighet var grunderna i arbetarrörelsens moral. Inget talar för att Håkan Juholts hyresfusk varit medvetet. På samma sätt kan Juholts bristande hantering av resebidrag skyllas på slarv. Men tillsammans ger snedstegen bilden av ännu en politiker som missköter sin privatekonomi och skickar notan till skattebetalarna.
På tisdagen rapporterade Dagens industri att Håkan Juholts assistent Peter Cervin, och Socialdemokraternas kanslichef Sven-Erik Söder, fått besked från riksdagsförvaltningen om de felaktiga utbetalningarna i augusti. Cervin säger sig ha talat med Juholt - som detta till trots sökte fullt hyresbidrag även i september. Om uppgifterna stämmer är partiledarens läge graverande.
Socialdemokraternas kris ligger som en skugga över dagens partiledardebatt i riksdagen. Det räcker att någon fäller ordet "bidrag", för att alla blickar ska vändas mot Håkan Juholt. Den viktigaste lärdomen av Sahlinaffären var att toppolitiker inte kan praktisera lagen bakom ladugården: samma krav som riksdagen ställer på medborgarna, behöver en statsministerkandidat leva efter.
Det finns begränsat med utrymme för strul. Juholts misstag är långt större än Sahlins. Hyresfusket rör sig dels om ett högre belopp, dels om en längre tid. Statens kostnader för Mona Sahlins kreditkortsräntor var en västanfläkt jämfört med 160 000 kronor i felaktiga utbetalningar. Bara den bristande kontrollen är jämförbar.
Oavsett hur Juholtaffären slutar är partiet vingklippt. Vem kan ta skuggbudgetens miljonsatsning mot bidragsfusk seriöst efter veckan som gått? Hur falsk låter Håkan Juholt nästa gång han kräver mer resurser för att motverka barnfattigdom? Har Socialdemokraternas nystart någon trovärdighet kvar?