När Framtidskommissionens sista delutredning presenterades i början på veckan var budskapet från Reinfeldt tydligt; vi måste arbeta mer, längre och från tidigare ålder om Sverige i framtiden skall ha råd att öka välfärdsstandarden. Anledningen till detta är mycket enkel, allt färre skall ta hand om allt fler under en längre tid. Att den ekvationen inte går ihop utan förändring är uppenbart.
Välfärd är ett politiskt välanvänt begrepp för att sammanfatta de tjänster som medborgarna ”får” av staten via skattesystemet och som syftar till att skapa ett tryggt samhälle vid bland annat sjukdom, arbetslöshet eller ålderdom. En god välfärd är ett standardmått för en välmående stat. Välfärden är en av politikens grundvalar. Hur ska den se ut, hur ska den finansieras?
Enligt Framtidskommissonen är svaret på den sista av de frågorna genom mer arbete. Men det handlar inte bara om den kommande välfärden. Frågan är vad som händer med dagens och då framför allt inom vården.
Marciej Zaremba har i en artikelserie i Dagens Nyheter under de senaste veckorna granskat den svenska sjukvården och hans artiklar målar knappast upp en bild av en välfungerande välfärd.
Trots de stora summor och den höga prioritering som sjukvården fått under många år så berättar Zaremba om patienternas allt mindre utrymme, läkare som prioriterar patientbesök efter medelfördelningspoäng per besök istället för patienternas behov, propåer till läkare att samla in statistikuppgifter från patienter, allmän förvirring och mycket annat. Mycket annat som inte verkar ha någonting gemensamt med en effektiv, patientorienterad och kvalitativ vård.
Zarembas artikelserie ger en skrämmande inblick i ett sjukvårdssystem som helt verkar ha glömt sitt primärsyfte och istället utvecklats till en Kafka-liknande process där patienter slussas runt i sjukvårdens jakt på statistik och medelfördelning. Är det sådant som skattebetalarnas medel finansierar så finns det all anledning till oro för den svenska välfärden.
Reinfeldt talade om morötter när han i samband med Framtidskommissionens presentation av sin sista delutredning förklarade hur man ska uppnå målet att fler ska stanna kvar på arbetsmarknaden efter 65 års ålder. En av Reinfeldts morötter var det dubbla jobbskatteavdraget för dem som fyllt 65 år. Ytterligare morötter kunde inte uteslutas.
Men ska det fungera måste välfärden vara värd att arbeta för. Det handlar inte bara om en standardhöjning om 7 år, det handlar om den välfärd vi har i dag. Ska jag arbeta tills jag är närmare 70 år vill jag veta att pengarna används på bästa sätt.
Efter att ha tagit del av Zarembas artikelserie blir det uppenbart att så inte görs inom sjukvården i dag. Sjukvården har dränkts i rapporteringskrav, organisationsflöden, statistik och kontroll i sådan utsträckning att det inte längre verkar finnas någon plats för läkare att ge patienter en god vård. Den svenska vården är sjuk och det kan inga morötter i världen ändra på, oavsett hur länge vi skjuter på pensionsåldern.
Vad som behövs är en ordentlig och kritisk helhetsgenomsyn av det sjukvårdssystem vi har och ett skapande av ett system där läkare, patient och vård får stå i centrum. Inte statens/landstingens behov av statistik, inte svulstiga organisationsförändringar, inte någonting annat än god, kvalitativ vård.
Dagens sjukvård är inte värd att plöja ner ytterligare finansiering i då huvudsyftet fullständigt verkar ha försvunnit. En sådan genomsyn och förändring skulle bättre tillförsäkra att skattemedlen inom sjukvården användes på bästa sätt. Först när så sker kan vi i detta avseendet börja tala om motiverande morötter!