2010 eldade Gudrun Schyman upp 100 000 kronor i Almedalen.
2014 pratade Åsa Romson om hur den vite mätte mannen profiterade på den hungriga kvinnan från tredje världen.
Ytterligheter likt dessa är vad feminism och jämställdhet har kommit att handla om i svensk politik. När det borde handla om lika ekonomiska, sociala och juridiska rättigheter inte bara i teorin utan även i praktiken, förlöjligas jämställdhetsfrågorna genom jippon och drastiska jämförelser som har väldigt lite att göra med förutsättningarna för ett jämställt arbets- och privatliv för dagens kvinnor i Sverige.
Den största andelen fattigpensionärer i Sverige är kvinnor. Fortfarande, efter hänsyn tagen till samtliga möjliga förklaringar, finns det vid lönejämförelser mellan män och kvinnor ett par procentenheter till kvinnornas nackdel som inte går att härleda till en förklaringskälla. En löneskillnad på några procent kan tyckas liten men i förhållande till en livsinkomst blir det 2,7 miljoner kronor. 2,7 miljoner kronor som kvinnor förlorar endast på grund av att de är kvinnor. Därtill kommer att kvinnor fortfarande tar det största ansvaret för hem och barn, vabbar i större utsträckning än män och arbetar deltid i större utsträckning än män. Allt som får ekonomiska negativa konsekvenser för kvinnor längre fram i livet. Det är inte så att jämställdhetspolitiken inte behövs.
Men jämställdhetspolitik i Sverige har blivit likställt med vänsterpolitik och därmed blir också genomslaget begränsat av den anledningen att långt ifrån alla kvinnor ställer sig bakom de lösningar på jämställdhetsproblem som vänstern förespråkar. Den svenska jämställdheten har blivit snedvriden.
Feministiskt initiativ har skapat sin politiska bas på att utge sig för att vara ett feministiskt parti framför allt annat, när det egentligen inte är någonting annat än ett nytt vänsterparti klätt i rosa. Hur tror man att man skall locka de borgerliga feministerna – jo, det finns – med förslag om medborgarlön, nedrustning av försvaret och begränsade vinster i välfärden, alla klassiska vänsterförslag? Fi:s talesperson Stina Svensson kan tala sig röd eller blå om att Fi inte vill bli placerat på den klassiska höger-vänster-skalan men deras partiprogram talar sitt tydliga språk. Med en sådan politik och med en före detta ordföranden för Vänsterpartiet som galjonsfigur är Fi:s ideologiska värdegrund tämligen utredd. De går åt vänster, de är vänster, de förespråkar vänster.
Jämställdhetsfrågan är inte en fråga för bara ett kön, eller endast en fråga för ett enfrågeparti. Eller ens en enda fråga. Jämställdhetspolitik berör alla partier och alla medborgare. I ett samhälle där det blivit självklart (tack och lov) med lika rättigheter för alla oberoende av hudfärg, religion eller sexuell läggning är det märkligt att ordet feminist och jämställdhet fortfarande väcker sådana känslor. Å andra sidan när man vinklar det så som Fi gör och så som Åsa Romson gjorde under sitt tal i Almedalen så är det kanske inte så konstigt. Jämställdhet handlar inte om att ställa könen mot varandra och hitta en förlorare. Jämställdhet handlar om precis det som det står för – nämligen lika rättigheter oberoende av kön. Så var är alla de borgerligt förankrade politiska förslagen för att komma till rätta med ojämlikheterna? För nog måste de finnas?