Så här inför 25-årsminnet av det tragiska mordet på Sveavägen har ett antal biografier fördjupat bilden av Olof Palme både som människa och politiker samtidigt som en bild av Socialdemokratins politik och samhälle formuleras.
Björn Elmbrandt, en av våra starkaste journalister, var den förste som gav sig på att skildra Palme liv 1989 och samma år kom den heltäckande bilden av Socialdemokratins samhälle beskrivet av forskare inför partiets 100 års-jubileum.
Tredje vägens samhälle
Erlander och Palme tog Socialdemokratin in i den nya tiden, tiden efter andra världskriget.
I spetsen för de framtidstroende, de moderna, ville de skapa ett nytt och bättre samhälle, den tredje vägens samhälle, som tog tillvara kapitalistisk effektivitet samtidigt som socialistiska tankar om omfördelade resurser genom en ny högskattepolitik gjorde det möjligt att transferera "vinsterna" till alla.
Miljonprogrammets politik formulerades för att lösa bostadsbristens problem. Det starka samhällets politiker erbjöd storskaliga lösningar för den lilla människan. Rekordåren gav välstånd. Farsan fick semester, morsan började jobba, själv blev jag student med alla de förhoppningar som kommer på köpet.
Tiden var ljus, trots att de gamla hus och kvarter jag växte upp i revs ned. Men det var inte bara gamla fallfärdiga hus som försvann, det var själva grunden för mänskligt liv som förändrades.
Välfärdssverige blev en realitet
Samhällsutvecklingen var inte bara obönhörlig, den var också nödvändig. Välfärdssverige blev en realitet.
Fram till 1980-talet varade det, sedan kom kritiken och ifrågasättandet, nedmonteringen tog sin början, förstår man så här efteråt. Det var en långsamt verkande process mot ett nytt samhälle och en ny tidsanda. Då inleddes entreprenörernas tidevarv med nederlaget för tankarna om ekonomisk demokrati och så småningom kom avregleringen och tron på de marknadens löften som stavades evig tillväxt.
Jag har svårt att tro, att Palme skulle ha kunnat förändra den utvecklingen. Sahlins försök att marknadsanpassa svensk Socialdemokrati, göra den miljövänlig och lämna Vänsterpartiet utanför var kanske inte så desperat som kan tyckas.
Kanske skulle till och med Palme ha kunnat tänka sig en sådan lösning (någon vän av Vänsterpartiet var han ju aldrig). Möjligen gick det överstyr för att Sahlin inte var tillräckligt kompetent.
Solidarisk nerväxt
Dags alltså för en skickligare politiker att göra ett försök att lansera framtidens tankar om nerväxt istället för tillväxt och solidaritet istället för egoism.
Nya ekonomiska mål än att krass materialism fordras. Den solidariska nerväxtens politik måste formuleras.