Regeringens mål att 75 procent av fallen som kommer in till förvaltningsrätterna ska avgöras inom sex månader är har inte förverkligats.
Förra året klarade ingen av förvaltningsrätterna att leva upp till det. Dessutom klarar 21 av 48 tingsrätter inte av tidsgränserna som gäller för tvistemål och brottmål.
Många frågar sig nu hur kan det ha blivit så, i Sverige, att somliga tvingas vänta i mer än fem år på att få sin sak prövad i domstol? Är det måhända borgarnas fel? Har de monterat ned välfärdsstaten så till den grad? Knappast. Statens åtaganden har justerats, men det har skett på marginalerna. Något systemskifte att tala om finns inte.
I själva verket är det mer sannolikt en effekt av det socialiseringsprojekt som satte i gång på allvar på 1970-talet. Situationen kan jämföras med den som uppstår när en deg kavlas ut över ett alldeles för stort bakbord. Det blir väl tunt överallt och här och var kommer det att spricka.
Tack vare Alliansen har vi inte längre världens högsta skattetryck. Men vi spelar likväl i högsta divisionen. Problemet är dock inte pengarna vi drar in, utan vad vi vill ha för dem.
Ett förnöjsamt tidsfördriv är att fråga ett lämpligt sällskap om två till tre personer vad de vill ha ut av staten. Det börjar normalt sett med att man på det hela taget inte vill ha så mycket alls, själv är bäste dräng. Någon kommer på att poliser är rätt bra att ha och sedan är bollen i rullning: Världens bästa vård som inkluderar tandvård och är i det närmaste gratis; en skola i världsklass; äldrevård där det går en välavlönad vårdare per fem äldre; full ersättning till dem som inte jobbar; rättsväsende som är effektivt, noggrant och felfritt; nationellt försvar som kan stå emot en fullskalig rysk invasion; samt dagis, nattis och billig bensin.
Listan begränsas nästan enbart av hur länge den som satte igång experimentet har ork att lyssna. Även om man ignorerar de mer färgfulla förslagen som kommer att dyka upp är det normalt sett omöjligt att genomföra. Det är dock en nyttig övning.
Det är sant och visst att somligt sköts bäst i statlig regi. Men när statens åtaganden har blivit så stora att inte ens vårt höga skatteuttag gör det möjligt att leverera dessa tjänster på ett tillfredsställande sätt är det dags att fundera över det offentligas roll. På allvar.
Det är inte acceptabelt med domstolar som inte kan hantera ärenden inom rimliga tidsramar, poliser som inte hinner patrullera på grund av administration eller en försvarsmakt som inte har råd att anställa den kompetens som behövs.
Man får vad man betalar för. Vill vi ha mer än vad vi vill betala för kommer vi att tvingas acceptera att de inte fungerar så bra som de skulle kunna göra. Det finns dock sådant som det offentliga inte har rätt att strunta i.
Staten har ett ansvar att tillhandahålla vissa grundläggande tjänster. Ett väl fungerande rättsväsende är en av dem. Först när det grundläggande fungerar väl kan staten fördela övriga intäkter i enlighet med det politiska program folket har efterfrågat genom fria och allmänna val.