Den starka statens politik
Varför säger LO och facket nej till en statlig obligatorisk a-kassa? Pensionen och barnbidraget är ju statligt garanterat, menar Wera Svensson.
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Samtidigt läste jag avsnittet om tjänstepensionsstriden, i Henrik Berggrens stora bok om Olof Palme. I folkomröstningen 1957 kunde man rösta för 1) Lagfäst rätt till tjänstepension för löntagare; eller 3) Frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Enligt Lundins resonemang borde väl det sista ha varit det socialdemokratiska förslaget. Men inte alls. Det var Högern och Folkpartiet som talade för frivilliga överenskommelser mellan fackföreningar och arbetsgivare.
Erlander ville ha statlig pension
Erlander och regeringen hade bestämt sig för en generell lösning som omfattade alla löntagare, men med pension i förhållande till den lön man haft som anställd. Man gick alltså inte lika långt med pensionen som med barnbidraget, som ju är generellt och lika mycket för alla. Det har genom åren retat många att även de rikaste får barnbidrag.
När det gäller a-kassan har socialdemokratin alltså svängt i sin grundinställning. Den behövs "som morötter för ett fackligt medlemskap", skriver Lundin. Att skriva så borde kanske få en varningsklocka att ringa, även för en hängiven fackföreningsman. Tycker folk inte att de behöver Facket? Det går att fundera vidare.
Förlorade arbetarrörelsen något av sin själ när man efter hand lät staten ta över mer och mer av tryggheten för medborgarna? Alla tidigare sjukkassor försvann när en Socialdemokratisk regering lagfäste statlig sjukförsäkring för alla.
Genom hela den här utvecklingen fanns Socialdemokrater som stretade emot, som såg att partiet förlorade sina kontaktytor till folket. Det som Lundin ser nu. Men valet var redan gjort.
Rörlig på arbetsmarknaden
För Palme gällde det att bygga den starka staten. "Nu var "arbetslinjen" definitivt knäsatt. Med en garanterad statlig ATP skulle medborgarna bli rörligare på arbetsmarknaden och mer villiga att byta arbete, bostadsort och bransch", skriver Berggren. Nu blev det ju inte så.
Andra lagar som genomdrivits av de fackliga organisationerna har gjort den svenska arbetsmarknaden extremt rigid. Stor trygghet för många förhindrar nästan all rörlighet.
"Här lades grunden för den kommande expansionen av den offentliga sektorn i syfte att skapa större valfrihet för medborgarna."
Vem tror ni skrev en liten broschyr om Valfrihet på 60-talet? Det var Tage Erlander. Då är det väl underligt att borgerligheten har gjort just "valfrihet" till sitt slagord, något som Socialdemokrater måste vara emot. Vad hände i mellantiden? Det här var rekordåren, 60-talet när alla fick det bättre. "Svenskarna hade blivit ett folk av snabbköpshandlande, frysboxförsedda, termostatuppvärmda, bilåkande medborgare."
Ännu 50 år senare fortsätter Facket att kräva högre lön varje år. Folk måste konsumera ännu mer. Då var det poeten Aspenström som varnade.
Han menade att det fanns andra värden än ständigt ökad levnadsstandard. "Går det hela ut på att rågkakans jämlikhet ska ersättas av glasstårtans jämlikhet och glasstårtans jämlikhet av de syltade näktergalstungornas jämlikhet?"