Under Kristi himmelsfärdshelgen spreds nyheten att 7 000 tunnor med radioaktivt avfall måste öppnas i stället för att föras till slutförvar som planerat.
Det rör sig om låg- och medelaktivt avfall från det svenska kärnkraftsprogrammets barndom. Tunnorna innehåller i sin tur behållare inneslutna i betong och när ett av faten skadades av misstag upptäcktes att innehållet delvis var flytande. Efter röntgenundersökning ska alla tunnorna nu öppnas och hanteras. Tunnorna innehåller nämligen, förutom det atomskrot de ska innehålla, även vätska, bland annat kvicksilver.
Redan tidigare har närmare 3000 tunnor skickats iväg och lagts i ett bergrum vid Forsmark 50 meter under havet. De måste återtas och öppnas. I stället för att vila i bergrummet i tusentals år kommer de alltså att tas ut när en behandlingsmetod väl är framtagen och ett lämpligt slutförvar är färdigt. Kärnkraftbolagen betalar de kanske flera 100 miljoner det kan komma att kosta att bygga en sådan anläggning.
Tunnorna anses inte vara särskilt farliga där de står och innehållet är inte så starkt radioaktivt. Jag tror inte att man behöver vara särskilt orolig för just de här tunnorna. Det som oroar betydligt mer är de funderingar de väcker.
Det här avfallet uppkom huvudsakligen på 60- och 70-talen, det senaste är från 1997. Det är alltså inte särskilt länge sedan det här ansågs vara en godtagbar hantering. Det kan röra sig om slarv, tror en av de experter Sveriges Radios miljöprogram ”Klotet” talat med, eller också var det tidens anda.
Oavsett vilket var det så det gick till då. Idag har man en helt annan tillsyn och andra regler. Myndighetstillsynen är starkare och idag ser man på mätningar och dokumentation på ett annat sätt. Nu kan man bättre.
Kruxet är att det tyckte man nog på 1960-talet också. Många av människorna som gjorde de här bedömningarna lever än. Det är rätt troligt att de sa ungefär detsamma: Nu vet vi hur vi ska göra.
I var tid är det lätt att tro att nu har vi hittat det bästa. Som om historien tog slut här och nu och ingen utveckling fortsatte. Det gör den dessbättre. Just därför är det en så felaktig tanke att vi ska förlita oss på en energikälla vars konsekvenser kvarstår i hundratusen år. Och som vi tror att vi kan hantera på bästa sätt idag.
Ska mänskligheten fortsätta att bebo denhär planeten måste vi lösa vårt energibehov utan hjälp av planetens ändliga källor som kol, olja och uran. Det är vår kanske största utmaning.