Mars 2014
Mot bakgrund av de dramatiska händelserna som nu utspelar sig känns mina minnen från Ukraina futtiga. Jag var där när landet ännu var en sovjetrepublik men hoppet om en ny och annorlunda framtid hade vaknat.
Det var en märklig upplevelse att närma sig det stora torget i Kiev och höra ljuden långt innan vi var framme. Kvällen var rätt varm och vi undrade först varför det stod en motor och gick någonstans. Väl framme lät det mer som surret runt en bikupa och det var väl kanske precis vad det var, en jättelik bikupediskussion bland alla människor som fyllde torget.
Var torget Majdam? Jag antar det, men ärligt talat har jag glömt namnet. Runt om på platsen stod människor i större och mindre grupper och samtalade. Vi fick höra att det hade funnits någon sorts förbud eller i alla fall inskränkning i möjligheterna att samlas och som nu trotsades utan repressalier. Torget sjöd av planer, idéer och debatter.
Förhoppningarna är alltid stora och ofta mycket vackra när ett folk lyfter eller sliter bort en ledning man inte önskat och valt. Friheten är alltid ljuv när den nalkas. Väl där visar den sig också krävande och svår. Demokrati är inget vi automatiskt kan utöva bara för att vi vill. Det är en sanning som är lika giltig våren 2014.
Sovjetunionens sönderfall förde med sig konvulsioner och fattigdom, framsteg och besvikelser. Nya ledare är inte nödvändigtvis goda ledare. Vi har sett det på Balkan, under den arabiska våren och på andra håll.
Förtryck är inte bara förkastligt när det pågår, det kastar sin skugga långt in i framtiden. Den som upplevt förtrycket kan längta till friheten men också lära sig av det system man vill störta. Den som vant sig vid att se korruption lär sig lätt att utöva den.
Demokrati tar tid och måste ständigt vårdas.
❑❑❑ Vi åt förstås rödbetssoppa. Den berömda borsjtjen som är så mustig och god. En annan dag åt jag av ett slags smörgåsbord med kalla rätter som nog stått framme ett tag. Det var ont om kött i Ukraina så det hade drygats ut i färser och pastejer, det var mycket röror och majonnäsliknande såser. Det smakade inte illa men kanske lite väl fett för min smak.
På kvällen var jag vit och kallsvettig. Jag har aldrig varit så magsjuk. Detaljerna ska ni slippa. I Jalta på Krim repade jag mig ett par dagar men bra blev jag inte på många veckor. Mitt ressällskap tvingade i mig Coca Cola som jag alltid tyckt illa om. Om det hjälpte? Ingen aning.
Men det vackra Krim minns jag alltså inte så mycket av. Jag tillbringade den mesta tiden med att leta efter närmaste toalett. Och det blev inga bad i Svarta havet, särskilt inte som jag under en strandpromenad stött på ett avloppsrör med till synes helt orenat innehåll.
Jag minns hellre den jättelika bikupan i Kiev. Den som sjöd av förhoppning och påminner om att det kan vara en större utmaning att leva med friheten än att erövra den.