KRÖNIKA
”Tjejer har också ett eget ansvar när det gäller våldtäkter, att inte hamna i de situationerna och våldtäkterna beror till stor del på invandrade män med en medeltida kultur.”
Vem skulle kunna göra ett sådant uttalande, tänker du säkert nu. Är det en man? Nej. Är det sagt på skämt? Nej.
Är det en politiker? Ja. Är hon jämställdhetsminister? Ja.
I och med det val som nyligen hölls i Norge har det högerpopulistiska Fremskrittspartiet för första gången tagit plats i regeringen. Bland dem finns ministern Solveig Horne, en kvinna vars mun utformat citatet ovan.
Kan någon ge mig en karta på var jag som kvinna inte bör befinna mig? Och vilka situationer jag ska undvika, så att jag kan ta mitt ansvar. Sovrum, krogar och gator ska jag genast börja undvika.
Solveig Horne har senare valt att ta tillbaka citatet angående kvinnornas ansvar vid våldtäkter. Hur man nu kan göra det – såvida ingen under mordhot tvingade henne att uttala sig så från första början. Men att våldtäkterna främst beror på invandring står hon fast vid. Precis som hon fortfarande anser att förskollärare inte bör läsa sagor om homosexuella för barn.
När jag läser om sådana uttalanden blir jag rädd. Att det finns människor som har dessa åsikter. Människor som till och med sitter i ett lands regering och som i synnerhet rår över landets jämställdhetsfrågor.
För ett tag sedan pratade jag med en vän som anser att vi i Sverige upprör oss för småsaker allt för ofta, det finns de som har det värre. När vi kom in på det fruktansvärda våldtäktsfallet i Indien jämförde han det med Sverige och menade att vi anmäler för våldtäkt så fort vi känner oss lite utsatta och obekväma.
Svart och vitt. Två färger som är behagliga att klä sig i klädmässigt, men inte åsiktsmässigt. Det finns inga gråzoner.
Jag diskuterar ofta feminism med denne vän. Han säger att han är för jämställdhet, men att han aldrig skulle kalla sig för feminist då ordet har blivit så ”rabiessmittat”. Det vill säga rabiat och manshatande.
Rabiesfeminism är något som bloggerskan Blondinbella har lyckats etablera i Sverige, tyvärr. Jag kan inte förstå hur våldtäkter kan ses som ”kvinnans ansvar” och något som anmäls ”så fort vi känner oss lite utsatta”. Samtidigt som feminismen ses som det extrema, något man förknippa med en sjukdom. Det går inte ihop.
Är inte alla feminister? Vill inte alla att kvinnor ska ha det likställt med männen vad det gäller de sociala, ekonomiska och politiska förutsättningarna? Varför är feminism något fult, istället för en självklarhet? Och varför är det så ovanligt att kämpa för jämställdhet och rättvisa? Kampen borde inte vara så svår som den framstår att vara. Det handlar varken om kvantfysik eller hjärnkirurgi. Det handlar om sunt förnuft.
Till er som vill fortsätta att se världen i svart och vitt kan jag ge er ett tips på titel till era framtida memoarer: Zero shades of grey.
Och till dig, Solveig Horne, vill jag bara säga att rasism till stor del beror på trångsynta, obildade människor med ”medeltida kultur”.