Sverige är ett glest befolkat land, inte minst ur ett Europeiskt eller globalt perspektiv. Nätta 2,8 procent av landets yta är bebyggt och enbart 1,3 procent är tätort.
I statistiken och definitionerna finner vi dock både flygplatser, vägar, husbyggnader och så vidare, förutom ledningsgator i skogen.
Oavsett detta faktum så har vi nog alla hört skräckhistorierna om att det varje dag flyttar in två busslaster från landsbygden in till Stockholm.
Så har det också varit, men inte längre. Nu växer och förtätas städerna och dess förorter främst med hjälp av invandring och fler födda.
Jag satt i torsdags på ett seminarie anordnat av Statistiska centralbyrån just vid namnet ”Urbaniseringsmyten, hur ser den svenska urbaniseringen ut idag?” under politikerveckan.
Han som höll i seminariet arbetar med just geografiska informationssystem på Statistiska centralbyrån.
De släppte samtidigt en rapport, eller rättare sagt ett faktablad på två A4-sidor, som redogjorde hur den svenska urbaniseringen ter sig i dagsläget.
Tyvärr är de flesta siffror i rapporten från 2010 och mycket kan trots allt hända på fem år.
Enligt Statistiska centralbyråns egna siffror har befolkningen i Sverige trots allt gått från ungefär 9 370 000 till 9 694 000 personer, och då med 2014 års siffror.
2008 befann sig världen i ett slags ”break even”, en historisk brytpunkt där lika stor andel av världens befolkning levde på landsbygden som i en stad eller tätort.
Till mitt eget hemlän, Jämtland, har det också i många år kommit flyktingar.
I vintras uppdagades dessutom en mycket omskriven historia där ett gäng urbana flyktingar helt enkelt vägrade kliva av den buss de blev transporterade dit med.
De var nämligen mitt i skogen på Grytans flyktingförläggning, några kilometer utanför Östersund.
En Gudsförgäten plats som tycktes vara omringad av is, snö och hungriga rovdjur.
Det hela fick en väldans fart och mitt i allt fanns det jämtländska landsbygdsbor som var rasande.
Det skrevs debattartiklar, insändare och inlägg på sociala medier som var fulla av hat, rasism och för den delen också en viss uppgivenhet.
Flyktingarna hade trots allt pekat ut det som många svenskar ändå dagligen lever med, avsaknaden av service, infrastruktur och därmed också möjligheter.
Vi som inte vill bo, arbeta och trängas i en större stad har valt bort något av det där som kan upplevas som en storstadspuls.
Och även om vi valt bort möjligheten att varje dag kunna gå på teater, bio eller sitta på en bänk och titta på folk i tunnelbanan så ska vi ändå känna en viss trygghet.
Bor vi mitt ute på landsbygden på Gotland, i Härbergsdalen utanför Lidsjöberg i nordligaste Jämtland, i Grums i Värmland eller i Korpilombolo utanför Pajala så ska vi ändå ha möjligheten att arbeta.
Ambulansen eller polisen ska kunna hämta oss, brandkåren ska kunna släcka bränder och postgången ska kunna fungera.
En annan sak som jag fick reda på seminariet är att det på Gotland föds flest barn på landsbygden i hela landet. Ett faktum som varje gotlänning ska vara stolt över.
Staden är trots allt beroende av landsbygden och landsbygden är beroende av staden.
Den gamla centerklyschan ”stad och land, han i hand” har nog aldrig förr varit mer aktuell.