Man skulle förstås kunna skratta åt det. Men Thomas Östros steg från arg bankkritiker till posten som bankernas alldeles egen chefslobbyist säger något viktigt om tillståndet i vårt politiska system.
Statsvetare har länge talat om en avideologisering av politiken. Löntagarfondsstriden och de andra stora konflikterna i svensk politik känns avlägsna och i stället tävlar höger och vänster om vem som är den kompetentaste utföraren av en så gott som identisk politik. Samtidigt har partierna med minskande medlemsantal förlorat mycket av sin folkliga förankring. Kvar i partierna är de som är intresserade av att utöva politisk makt och kanske ser politiken som en karriärmöjlighet.
Med dessa förutsättningar reduceras politiska skillnader lätt till skådespel. Positioner intas och överges allteftersom vad som för dagen anses vara det bästa sättet att locka till sig väljare.
Att politik egentligen handlar om konflikter mellan motstridiga intressen och att varje politisk lösning enbart är en tillfällig avvägning mellan dessa, och inte en absolut sanning, tycks vara en insikt som blivit allt ovanligare. Och utan denna insikt blir det enkelt att ta steget från att ena dagen kritisera bankerna till att nästa dag företräda dem. Vi har ju alla egentligen samma intresse, intalar man sig.
Ett politiskt landskap där allt fler väljare känner att det inte spelar någon roll vad man röstar på - politiken blir ju ungefär densamma - kommer förr eller senare att leda till en legitimitetskris för demokratin, och en omvälvning av det politiska systemet.
Kanske är det precis det vi just nu ser början på i Tyskland. För den utveckling vi kan se i Sverige, finns i varierande utsträckning i de flesta europeiska länder. I söndags fick det tyska Piratpartiet 7,5 procent av rösterna i valet i den viktiga delstaten Nordrhein-Westfalen. Det är bara den senaste i en rad valframgångar det senaste halvåret.
Medan de svenska piraterna byggde sin succé i Europaparlamentsvalet på debatten om FRA-lagen handlar det tyska Piratpartiets framgångar inte enbart om integritetsfrågorna. Här finns också en idé om en vitaliserad demokrati, där det folkliga deltagandet återigen får betydelse.
Att detta sker i Tyskland är särskilt intressant. Även de gröna partierna fick sitt första stora genombrott i Tyskland i början av 1980-talet. Då handlade det om de etablerade partiernas oförmåga att ta till sig den kritik mot industrisamhället och miljöförstöring som växt fram under 1970-talet. På motsvarande sätt kan piraternas framgångar ses som ett resultat av att allt fler upplever att de etablerade partierna inte längre ger uttryck för de konflikter som i dag finns i samhället.
Om Tyskland även denna gång blir en politisk trendsättare återstår att se. Men Thomas Östros sidbyte är en påminnelse om att även svensk demokrati måste vitaliseras. Vi kanske inte behöver mer av lågmält tal om ansvarstagande från både höger och vänster, utan mer av folkligt deltagande och ideologiska motsättningar.