Det är banala synder som retar mest
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När Göran Persson för några år sedan blev påkommen med att provsmaka obetalt lösgodis i mataffären var det ett liknande slags okynnessyndande som retade gallfeber på skattebetalande Svensson.
Nu är det inte miljonbeloppen i sig som väcker människors vrede, snarare är det banaliteten kring ersättningarnas uppkomst.
Syndbegreppet kan tyckas oförsvarligt att föra på tal i ett sekulärt samhälle som det svenska. Men det finns anledning att reflektera över vad som händer när man inte längre är förmögen att tala om moraliska och etiska brott för att orden som omfattat dessa företeelser inte längre existerar.
Den kristna teologen Augustinus beskriver den banala synden som den värsta sortens synd, just för att den är onödig. Det gör den är så mycket värre än den synd som är motiverad av något skäl, exempelvis fattigdom eller annan nöd.
Trots att det skiljer många kronor mellan Perssons godissnattande och Wanja Lundby-Wedins löneutdelningar så är det samma avsaknad av förståelse för vad som är rätt och fel som utgör handlingens kärna. Det finns synder som begås bara för att tillfälle ges och på många sätt är dessa synder den värsta sortens moraliska brott.
Det oroväckande med individens ovilja att ta ansvar för sina handlingar i kombination med att "synd" inte längre används för att beskriva moraliska brott hänger samman med att språket och medvetandet tappats, inte bara på andligt innehåll, utan också på de referensramar som följer med de religiösa systemen. Allt mer sällan hör man människor be om ursäkt. Det tycks som om förlåt håller på att försvinna, inte bara ur den svenska vokabulären, men också ur tankevärlden.
En grov missuppfattning som sprids om bland annat den katolska tolkningen av synd är att det är så enkelt att göra sig fri från den genom bikt.
Men faktum är att syndernas förlåtelse på inga villkors vis kommer till den som inte är genuint uppriktig i sin ånger.
Därför så skulle det vara riktigt befriande, för att inte säga uppfriskande, med en LO-ordförande som sa det alla väntar på:
- Förlåt.
Och om hon när hon sa detta dessutom verkligen menade det, så skulle kanske även hon ha någonting att vinna på det.