Förre partisekreteraren i Moderaterna, Per Schlingmann, har utkommit med en bok som fått titeln ”Stå aldrig still”. Undertitel ”Så kan du använda kommunikation och ledarskap för att driva framgångsrik förändring”.
Jag har inte varit något objektiv eller neutral läsare av denna bok, det ska erkännas. Jag har haft med mig mina egna värderingar och erfarenheter. Jag var beredd på att det skulle kunna vara en bok där jag inte höll med om många rader. Men jag var inte beredd på hur illa jag skulle tycka om den. Illa därför att i boken avslöjar på ett naket sätt Per Schlingmann och hur han plockat bort politiken som det centrala hos de Nya Moderaterna, hur all historisk erfarenhet och kompetens har slängts på sophögen och hur makten och ledaren inom moderaterna har blivit viktigare än vad som är politiskt och demokratiskt rätt.
Jag tror att Schlingmann skulle vara duktig med reklam och PR. En fixare, en formuleringskonstnär och en försäljare där det inte är så intressant vad han säljer – huvudsakligen att han säljer. Det är vinsten – makten – som hägrar.
Ett stort problem inom svensk politik i dag är att allt för många som arbetar med politiken inte respekterar den. Politiken blir ett redskap för så mycket annat.
”Stå aldrig still” är en blandning av lärobok, säljarfloskler, självklarheter och köksbordsfilosfi som kryddats med namedropping som tillsammans blir en livsfarlig bruksanvisning i att leka med den svenska samhällsutvecklingen.
I början av boken har jag gjort anteckningar i marginalen. ”Kvasifilosofi” är ett ord jag klottrat ner, ”glorifiering” är ett annat. Och då är det med tanke på den dyrkan av partiledarens klokskap och förnuft som upprepas i boken. Mycket hänger på och hänvisas till ”ledaren”. Jag tycker inte om den ledarkult som växt fram i kretsen runt partiordföranden. Kritiken viftas gärna bort med en jämförelse hur partimedlemmarna uppskattade Gösta Bohman som partiledare. Men den uppskattning som visades honom, och den respekt riksdagsledamöterna hyste går inte att jämföra med det närmaste infantila dyrkande av Fredrik Reinfeldt som växt sig allt starkare.
När partiledaren och statsministern gjort ett större framträdande tävlar det lojala hovet om att på sociala medier uttrycka sina varma känslor för ledaren; fantastisk, den bäste, världens bäste, kloke, statsmannen med mera, med mera i alla variationer. Att läsa den ena spontana hyllningen efter den andra ger obehagliga associationer till spontana hyllningar av ledare av en helt annan typ i en helt annan tid på andra sidan järnridån…
Jag tror inte på Schlingmanns metoder för att arbeta med politik. Jag tror på nödvändigheten av att lära av historien, jag tror att det är bättre för landet att vi har partier som arbetar för vad de tror är rätt och sätter åsikterna främst – inte maktinnehavet.
Schlingmann har också tio punkter, tio råd som han kallar ”Tio utmaningar för ledarskap och förändring.” Jag går direkt fram till punkten tio ”Våga släppa historien” som börjar: ”En klyscha som vi har fått inpräntad i oss är att vi ska lära av historien. Och visst ska vi göra det, men vi måste också inse att historien är en sten som vi släpar på och som håller tillbaka nytänkande och förnyelse.”…”Min rekommendation är därför: Släpp historien. Inse att förnyelse handlar om framtiden och agera och tänk framåt.”
Schlingmanns uppmaning skulle kunna vara hämtad från en socialistisk eller kommunistisk pamflett agiterande för revolutionen.
I andra versens första rader i Evert Taubes ”Kinesiska muren” står det:
”Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Som lät bränna gula kejsardömets böcker
Changs o Konfutses o Laotses böcker
Kinas historia ska börja med mej, präntade Chi-Huang-Ti”
”Historien ska börja med mej”. Ja, historien ska börja med nya moderaterna. Ideologin som grund ville Per Schlingmann redan avskaffa under mandatperioden 2006-2010. Partiledaren Reinfeldt har i ett par tal varnat för att ha visioner. Ideologi och visioner är inte de nya moderaternas recept för hur landet ska byggas. Landet ska byggas genom att inneha makten och ständigt byta åsikt, överraska både väljare och partimedlemmar med att ena dagen tycka si för att andra dagen tycka så. Ständig rörelse, nytt, nytt, nytt, förändring och avståndstagande från vad man tyckt tidigare. Makten är det viktigaste, åsikterna ändrar man efterhand som det känns rätt i opinionen.
Den moderata försvarspolitiken har drabbats av det Schlingmanska maktkonceptet. Hur blir det med skattesänkningarna om ett eller två år? Då är det en gammal åsikt som enligt Schlingmanns konceptet ska vändas om. Ska det nya arbetarpartiet ansluta sig till det gamla och gemensamt utbrista i att ”Det är häftigt att betala skatt”?
Jag tycker Per Schlingmann i grunden har fel. Men det är ju inte bara hos honom ansvaret ligger. Läs boken – den visar hur ett partis grundvalar på mycket kort tid kan förpassas till historieböckerna.
Stå aldrig still
av Per Schlingmann
Fokus Bokförlag