Svensk ekonomi ser ut att präglas av fortsatt ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Anders Borg är med rätta stolt över hur han har kunnat rida ut den internationella krisen. Finansministerns position är stärkt. Arbetslinjen med jobbskatteavdragen ser ut att ha haft god effekt. Socialdemokraternas kritik av regeringen och "massarbetslösheten" skjuts i sank när arbetslöshetssiffrorna närmar sig de som var 2006, trots den ekonomiska instabiliteten i omvärlden.
Men det finns ett område där Anders Borg omöjligen kan vara nöjd. Det är de låsta strukturerna på svensk arbetsmarknad. Las, Lagen om anställningsskydd, en gång marknadsförd som vägen till trygghet för flertalet, fungerar inte i praktiken. I stället leder det till en uppdelning av arbetsmarknaden i de som är innanför och de som är utanför.
Dessutom tycks de som står innanför inte vara så trygga som man kunde hoppas.
Kritiken mot Las är inte något som bara kommer från Svenskt Näringsliv eller liberala tankesmedjor. 2011 års långtidsutredning presenterades nyligen och även denna välrenommerade och neutrala utredning sköt in sig på just turordningsreglernas inlåsande verkan.
Las är uppbyggt på ett sätt som gör människor tveksamma att byta jobb, till och med när de vantrivs eller slits ned på det den anställning de har för stunden. Hur mycket skador, sjukskrivningar och oro det leder till är naturligtvis svårt att beräkna. Men de flesta måste väl kunna hålla med om att det skulle kännas säkrare att ha en arbetstrygghetsförsäkring kopplad till arbetstagaren, och inte anställningen.
Las ger ingen garanti för att man ska bli utan jobb. Och den dagen är man tillbaka på ruta noll.
Moderaterna är till del ett konservativt parti. En konservativ devis är att inte laga något som inte är sönder. Borg har visat att han behärskar den principen i praktisk politik. Kören av liberala debattörer och opinionsbildare har inte fått honom att hasta iväg och riva ned det som fungerade väl i det arv han fick från Socialdemokraterna.
Men i frågan om Las är det en annan konservativ princip som måste till. Nämligen den att man ibland måste förändra i syfte att bevara. Det som är värt att bevara i arbetsmarknadslagstiftningen är målet att löntagare ska kunna känna en växande trygghet under arbetslivet. De ska ha själslig ro att bilda bo och utveckla sig själva utan risken att godtyckligt förlora jobbet.
Las är inte ett bra sätt att uppnå målen om trygghet för löntagare. Bieffekterna är alldeles för svåra. Den trygghet som turordningsreglerna ger kompenserar inte på långa vägar de negativa konsekvenserna av att människor inte vågar byta jobb, eller att unga och invandrare har svårt att få fast anställning.
Till regeringens goda insatser bör nu fogas ett arbete för att konstruera om arbetsmarknadsskyddet. De allra flesta i Sverige vill se en tryggare arbetsmarknad. Och för att komma dit måste Las ersättas med något bättre.