I går ställdes de flesta av bolagets turer in. SAS får återigen stå med skammen gentemot passagerarna.
Eller snarare SAS:s personal. För så omänsklig kan inte deras arbetsmiljö vara att de måste använda strejkvapnet lika glatt som de gjort under senare tid. Men HTF, facket, anser att kabinpersonalen, med en medianlön på 33 000, har det så fruktansvärt att man är beredd att sätta bolagets framtid på spel för att få driva igenom sina krav.
Det är inga överord att det hela utvecklats till en framtidsfråga. För det skandinaviska näringslivet är SAS det flygbolag man vänder sig till. Man vet, eller har fått höra, att man kan förvänta sig punktlighet och ordentlig grundservice. Sådant betyder mer för många företag än priset. Åtminstone så mycket att de tycker att de kan avvara sig besväret att leta efter något billigare om de nu vet vad de får från SAS.
Nu vet de inte det längre. Vad händer då?
Jo, exakt det som hände strax före strejkvarslet, nämligen att storföretag som Electrolux och andra förklarar för SAS att det börjar bli dags för dem att välja något annat flygbolag. För så här kan det inte fortsätta.
Och SAS:s ledning har svårt att argumentera emot och gör det knappast heller. Tvärtom, symptomatiskt för situationens utomordentliga allvar är att ledningen inte gör minsta försök att släta över företagets problem. Koncernchefen Mats Jansson hävdar att det har utvecklats en strejkkultur inom bolaget, och påpekar att det är SAS som tillsammans med Alitalia ligger i topp i den europeiska strejkligan. "Vi som jobbar i SAS måste inse att vi är till för kunderna och inte tvärtom", säger han. Kommunikationsdirektören är för sin del så rakt på sak som man kan vara och förklarar helt frankt att strejkvarslet är en "katastrof" för SAS.
Och det är det. I dubbelt avseende, faktiskt. För det är inte bara företagskunderna som har anledning att dra öronen åt sig. Även svenska staten bör reflektera över hur pass motiverat det egentligen är med ett ägarskap i ett bolag som detta. Det kan synas hårt, för strejkerna är inte främst ledningens fel, ansvaret bärs i första hand av facket. Men icke desto mindre måste staten, liksom alla resenärer, se om sitt eget hus först.
Det är en realitet arbetstagarsidan bör beakta. Vill man ligga på topp i den europeiska strejkligan kostar det till slut. För en själv.