Det är desperationen som saknas
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tidigare har ju vänsterledaren Lars Ohly sagt tvärt nej till att försöka sig på att kopiera det borgerliga succéreceptet. Detta till socialdemokraternas och miljöpartiets blandning av lättnad och irritation. Vänsterpartiet är ju otvivelaktigt oppositionsblockets problembarn medan miljöpartiet och socialdemokraterna har visat sig ha något lättare att finna varandra i sin strävan att inta Rosenbads taburetter.
Men nu har alltså Ohly öppnat. Han tycker att det åtminstone kan vara en idé att tillsätta gemensamma arbetsgrupper och "diskutera inriktning för en ny politik". Att det skulle utmynna i någon gemensam valplattform vill han dock inte gå med på. Det skulle nämligen öppna för ett tvåpartisystem.
Men som miljöpartiets Maria Wetterstrand bistert påpekar måste man ha en valplattform. Annars är det inte värt något i väljarnas ögon. Hon vägrar därpå ståndaktigt att svara jakande på frågan om det är viktigt för henne att vänsterpartiet är med i en vänsterregering. Och ingen har i skrivande stund lyckats få en kommentar från socialdemokraterna.
Sådant är alltså stämningsläget hos de tre vänsterpartierna. Inte någon större laganda direkt. Ändå borde man tycka att humöret och vinnarlusten borde vara stor i ett opinionsläge som detta.
Men kanske är det det som är problemet. De borgerliga partierna uppammade en mycket större vilja att nå regeringsduglig enighet. Men skillnaden var också att de var desperata. Man hade bakom sig så pass många förlustval att ren resignation hade börjat sprida sig. Man lyckades komma överens därför att man var förtvivlad och delade en känsla av att enighet var sista chansen innan det var dags att börja från en slags borgerlig ruta ett i svensk politik.
Den känslan driver inte oppositionen och det kan vara det som är dess problem. Till skillnad från de borgerliga partier som möttes i Högfors känner man att man har något att förlora, och då blir kompromissviljan inte alls lika stor.
Till det skall läggas att det inom de lägre skikten av de borgerliga partierna uttrycktes en genuin lättnad över att de ständiga borgerliga internstridernas dagar äntligen var till ända. Den sortens frustration är inte lika stor hos miljöpartistiska eller vänsterpartistiska funktionärer, och definitivt inte hos socialdemokratiska, som är vana att sätta villkor för alla andra partier i sin närhet.
Men det är som sagt bra att man nu försöker. För det innebär att skillnaderna mellan de båda regeringsalternativen blir tydligare även för gemene man.