Det systematiska industriella mördandet var ondska i ren och koncentrerad form. Det får aldrig glömmas.
I Sverige är det inte heller någon risk för att nazismens brott mot mänskligheten förträngs. Här är problemet på sätt och vis det motsatta. En del ledande politiker och opinionsbildare är så benägna att dra paralleller mellan dagens politiska liv i Sverige och diktatorn Adolf Hitlers maktövertagande samt efterföljande skräckvälde att begreppen håller på att urvattnas.
Efter att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson träffat SD-ledaren Jimmie Åkesson (4/12) startade en debatt som inte visste några gränser. Det började med att Förintelseöverlevaren Hédi Fried sade att hon var besviken på Kristersson, som hon menar ska ha brutit löftet om att inte ha samröre med Sverigedemokraterna. Det fick i sin tur kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) att på Facebook varna för att historien upprepas (5/12). Hon förfärades över att Fried behövde påminna Kristersson ”om hur det gick för Tyskland när man började samarbeta med auktoritära partier”.
I klarspråk anklagar statsrådet Moderaternas partiledare för att bana väg för anfallskrig och folkmord. Och det parti som nästan var fjärde svensk, enligt opinionsundersökningarna, överväger lägga sin röst på är alltså det som ska ha det som agenda. Om det verkligen vore fallet är nog det minsta problemet att Kristersson växlar några ord med SD-ledare, och högljudda fördömanden borde komma efter varje ny opinionsundersökning och inte bara efter partiledarmöten.
Statsminister Stefan Löfven (S) å sin sida kallade Kristerssons samröre med SD för ”bottenlöst omoraliskt” och förkunnade att ”historiens dom kommer bli hård” (Facebook 8/12).
Statsministern och kulturministerns haveri i debatten säger något allmänt om det politiska samtalet. I svensk offentlighet finns det bara en historisk referens som alla kan. Det är andra världskriget och Förintelsen. Det är en annan orsak till att den används om och om igen. I offentligheten finns även en tendens att blanda samman argument med identitet, som i att en Förintelseöverlevares åsikt och erfarenheter ges allmän giltighet.
MP och S har också andra tungt vägande skäl till att dra de värsta tänkbara jämförelserna. Beröringsskräcken till SD, som har dominerat 2010-talets politiska liv, är vad som gör att Stefan Löfven är statsminister – trots att partierna till höger om den politiska mitten har majoritet i riksdagen.
Utan avståndstagandet från SD skulle nog inte Centerpartiet och Liberalerna har gjort upp med S efter valet. I stället talar mycket för att S skulle ha varit ett parti i djup kris, tyngt av att inte ha fått bilda regering och det historiskt låga väljarstödet. Men så länge Löfven kan säkra regeringsmakten är det någorlunda lugnt i leden.
Förintelsen har förringats till ett taktiskt slagträ i de rödgrönas händer under 2010-talet. Förhoppningsvis bjuder nästa årtionde på mer sans och balans.