Eurons framtid är i dagsläget väldigt osäker. Få kan ha undgått den mäktiga kris Grekland befinner sig i. De grekiska politikerna verkar därtill ovillig att göra de avregleringar som behövs och de tunga sparkrav som måste genomföras.
Vad Greklands politiker måste förstå är att det inte går att låna sig ur en skuld eller spendera bort sina kostnader.
Eurosamarbetet är inför sin hittills svåraste beprövning denna sommar och utgången om hur euroländerna väljer att hantera krisen kommer att definiera den Europeiska unionens framtid. Ska valutan falla eller kommer samarbetet att fördjupas genom ytterligare politisk integrering?
Anledningen till eurons brister finner man redan i dess skapelse. Valutaunionen var och är ett politiskt projekt snarare än ett ekonomiskt. Det var med europeisk integration som argument man valde att skapa en gemensam valuta, inte med motiv om ekonomiskt välstånd.
Skulle det finnas ekonomisk och politisk logik i euron hade vi sett EU som en gemensam stat innan den gemensamma valutan kom till. I den staten hade medborgarna kunnat tala samma språk och det hade funnits ett gemensamt välfärdssystem. På så sätt hade de som idag bor i Grekland enkelt kunna flytta till en annan del av unionen där det är enklare att få arbete. Valutaområden kräver att mobiliteten är enkel. Som svensk finns få hinder för den som bor i Kiruna att bosätta sig och arbeta i Göteborg. Den mobiliteten ser vi inte inom euroområdet.
Frågan är om den typen av europeisk enhetsstat är önskvärd. Under medeltiden hade få satsat pengar på att Europa skulle vara den ledande välståndsregionen i världen. Men tack vare den institutionella konkurrensen, det vill säga att vi har en mångfald av europeiska stater som provat olika alternativ har vi kunnat lära oss av varandra och hittat de bästa av lösningar. Med ytterliggare politisk integrering i Europa riskerar vi att minska den institutionella konkurrensen som gjort oss så slagkraftig.
Det är inte helt säkert att det som är bäst för euron är det som är bäst för Europa.