Det är svårt att byta partiledare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den som tog över när Hjalmar Branting dog 1925 kommer vi inte ens ihåg. Han hette F. V. Thorsson. Per Albin Hansson kom lite senare och han var helt rätt. Tills han föll ihop på en spårvägshållplats i Ålsten 1946.
Få trodde på Erlander
Då utbröt öppen strid om ledarskapet. Tage Erlander blev kompromisskandidaten. Inte många trodde på honom då. En akademiker från medelklassen som ledare för arbetarpartiet. Själv var han ständigt övertygad om att allt skulle gå galet. Men han blev vår längste statsminister, en landsfader.
Olof Palme var den sortens människa som får både varma vänner och bittra fiender. Många i partiet hade svårt att ta till sig överklasspojken som kunde vara både arrogant och stingslig.
Han hade dock länge ett starkt medvetande om vad han ville med sitt parti. Därför kunde stora förändringar genomföras under hans partiledarskap.
Någon skrev nyligen: "Varför har inte socialdemokratin en trojka som Reinfeldt, Borg och Schlingmann?" Det fanns en tid när de politiska begåvningarna sökte sig till socialdemokratin; därför att där fanns karriärmöjligheterna. Nu går de till moderaterna.
Ilija Batljan säger: "Borg skulle lika gärna kunnat verka i en socialdemokratisk regering." Ett litet land har helt enkelt inte så många verkliga ledarbegåvningar. Tro inte att jag menar att Palme eller andra varit opportunister. Men, som Palme sa: "Politik är det möjligas konst."
Reinfeldt växte av utmaningen
Nåja, när Reinfeldt tog över 2006 såg många honom som så svag att han skulle komma att försvinna. Det gjorde jag också. Faktiskt trodde jag att Maud Olofsson skulle få ta över. Hon tycktes mig stark och kompetent.
Men det var helt fel. Reinfeldt växte på ett nästan mystiskt sätt. Kanske, liksom Göran Persson, av det där halvåret som ordförande för hela EU. Många människor växer när de ställs inför stora utmaningar.
Det är dock på sakfrågor man vinner val. På en politik som folk har förtroende för. Vi kan inte gå tillbaka, varken till Per Albins Folkhem, eller till Palmes starka stat. Utmaningarna nu är helt annorlunda. Sverige är en del av Europa; det har förändrat förutsättningarna i grunden. Sverige är inte en egen aktör på världsscenen som på Palmes tid.
Utmaningarna från vår livsmiljö
Vi är många som tror att politiken nu måste klara utmaningarna från själva vår livsmiljö, vår och alla andras på den här planeten.
Partiet kommer att behöva utvidga sin tro på solidaritet och jämlikhet utanför våra egna gränser. Jag tror ännu att Mona Sahlin ville ta de utmaningarna, tillsammans med Miljöpartiet och kanske andra av god vilja.
Ännu ett citat från Erlander, alltjämt aktuellt: "Industriarbetarna skapar ej ensamma en socialdemokratisk majoritet. Vi måste föra en sådan politik att vi även får andra folklager med oss. Vad som framför allt måste prägla vår politik är fasthet, konsekvens och ansvarsvilja och ej falla till föga för ropet på mera radikalism."