En dyster sifferserie presenterades strax före jul för de senaste tre åren: 44 - 36 - 30,7 - 26,9 procent. Proppen tycks ha gått ur Socialdemokraterna. Hur kunde det tillåtas? Så måste frågan ställas. Ingen tog ansvar, trots tydliga tendenser. Ingen såg eller ville se. Partiets höga historiska valsiffror skymde sikten. Dessa siffror var statiska, självklara. Ingen skulle behöva oroa sig. Lugnt satt partiets ledning och lät farkosten glida mot forsen. Inte bara partiets ledning. De flesta partiaktiva i landet gled med, allt medan "det nya arbetarpartiet" jobbade på med årorna och tog en annan och säkrare riktning.
Sköt på akilleshälen
Jag har tidigare prisat Mona Sahlin och lyft fram hennes unika politiska erfarenhet. Under lång tid fostrad i partiet, ett stort antal ministerposter, partisekreterare, men också erfarenhet från uppgifter utanför politiken. Den delen av hennes CV var ohotad. Men ledaregenskaperna var bräckligare. I vart fall som den yttersta ledargestalten. Att hålla ihop och utveckla ett stort parti när de börjar blåsa och vina om öronen.
Dessutom fanns en och annan akilleshäl som var mera sårbar än man ville tro. Borgerliga media, med Expressen i täten, sköt hänsynslöst in sig på den hälen. Så började raset, rutschkanan. Allt detta måste betänkas när en ny partiledare skall utses. Partiledaren som person blir allt viktigare i det mediala landskapet. Det krävs en personlighet som attraherar och vinner respekt. Som många människor vill identifiera sig med.
Jag tror man kan räkna bort alla de cirka tio kandidater som media så gärna lyfter fram. Jag tror till och med att man skall räkna bort dem. De flesta är alltför belastade från förr, har bindningar eller är trötta. Sannolikt krävs en "dark horse" som spränger fram. Som inte har en massa bindningar åt höger eller vänster. En lyhörd samarbetsperson och en god retoriker.
Vem vill leda partiet?
Nyligen lyftes SKTF:s ordförande, Eva Nordmark, fram som en tänkbar partiledare. Okänd för de flesta, men med en intressant och fräsch framtoning. Men då kommer det sedvanliga svaret, som är så typiskt socialdemokratiskt. "Nej, inte skall väl jag. Nej, jag har inga sådana ambitioner.". Så trist att höra. Tänk om hon eller någon annan ställde sig upp, rakryggad, och sa: Så intressant det skulle vara att leda det socialdemokratiska partiet. Det skulle jag gärna vilja göra. Att få vrida Sverige rätt igen. Att få jobba för ett rättvisare samhälle. Att skapa framtidstro och föra in solidaritet i politiken igen. Att skapa engagemang och gemenskap över hela landet. Att få ta upp kontakter med utvecklingsländer och solidaritetsrörelser. Att få återge framtidstro bland dem som arbetar.
Men då skulle väl det etablerade partifolket hicka till och bekymrat vecka pannan. Men människorna skall glädja sig, så som man gläds under skördetiden. För att nu i juletid citera Bibeln.
Dock har Ylva Johansson just gått ut och deklarerat att hon vill vara med i laget som skall leda partiet. Kors i taket! Må flera följa efter.