Utmärkande för Socialdemokraternas oppositionspolitik sedan Stefan Löfven valdes till partiledare har varit att säga så lite som möjligt, uttryckt så diffust som möjligt.
Regeringens och Alliansens politik har kritiserats men med tämligen breda penseldrag och de egna konstruktiva förslagen har varit få. En strategi som framstår som en antites till det förhållningssätt som rådde under Juholts ledning, då opinionssiffrorna rasade i samma takt som Juholt uttalande sig.
Socialdemokraterna framstår dock alltjämt som vilsna. Det började med valet av Juholt som partiledare men det slutade knappast med hans avgång.
Som oppositionsparti har Socialdemokraterna fört en ganska tynande tillvaro. Måhända har de varit upptagna av interna partipolitiska arbeten, men har varit tydligt att de inte haft någon klar linje hur oppositionspolitik bör bedrivas.
När Anders Borg i förra veckan presenterade vårbudgeten kritiserades den framför allt utifrån att regeringen inte tog arbetslösheten på allvar.
Vårbudgeten innehöll tre miljarder avsatta speciellt för att motverka en stigande arbetslöshet och komma tillrätta med den vi har. Pengar öronmärkta för ytterligare utbildnings- och praktikplatser, regionala tillväxtprojekt samt underhåll av järnvägarna. Dessutom skall satsningarna ses mot bakgrund av de 23 miljarder som regeringen i höstbudgeten avsatte för att stimulera ekonomin.
Arbetslösheten tas på allvar av regeringen.
Sedan 2006 har sysselsättningen enligt uppgift ökat med 200 000 personer. Riktiga arbeten måste alltid vara att föredra framför diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder vars främsta syfte är att hyfsa statistiken.
Det dröjer alltjämt några dagar tills Socialdemokraterna presenterar sin skuggbudget men det är ingen hemlighet att de vill höja bolagsskatten, som regeringen sänkte vid årsskiftet, samt att man vill höja arbetsgivaravgiften för ungdomar och höja krogmomsen. Klassisk socialdemokratisk politik.
Hur höjd arbetsgivaravgift skall skapa fler arbeten för unga framstår som svårförstått. Måhända är det precis som ordspråket säger; det dunkla sagda är det dunkla tänkta.
Utöver en dunkel oppositionspolitik dras Socialdemokraterna med en valberedning som inte gör sitt arbete. Stormen kring Omar Mustafa är det senaste exemplet på det. Juholt var måhända det första.
Igen framstår allt som en enda röra. Och röran kring Omar Mustafa blev inte bättre ju fler som lade sig i. Till slut fanns det ingen annan utväg än att Omar Mustafa fick lämna sin plats i partistyrelsen. Anmärkningsvärt att Socialdemokraterna inte lyckades i något avseende konstruktivt hantera den massmediala uppmärksamhet som utbröt med anledning av Omar Mustafa.
Rörigt inom partiet, oklart beträffande politiken. Mot bakgrund av ovanstående är det nästan så att man förstår att Löfven allt som oftast är tyst, eller säger så lite som möjligt. Det verkar säkrast så.