Det socialdemokratiska mantrat ”vård, skola och omsorg” lanserades i S-regeringens ekonomiska vårproposition 1997. I 2002 års val återkom budskapet. Göran Persson intygade flera gånger att satsningar på vård, skola och omsorg gick före stora skattesänkningar.
Nu verkar det att bli repris. Men nu är det fler aktörer som deltar i debatten.
Den senaste tiden har inte minst äldreomsorgen seglat upp på den politiska agendan. Äldre äter dåligt. Äldres trygghet är inte bra. Stölder sker inom äldrevården. Lyxvård för äldre. Några exempel på frågor i media den senaste tiden.
Nyligen skrev gamle centerpolitikern Karl Erik Olsson, ordföranden i Sveriges pensionärsförbund, SPF, i Dagens Arena (3/2) att vi behöver en diskussion om hur vi ska personalförsörja framtidens äldreomsorg och hur vi ser till att inte ett enda vård- och omsorgsboende brister i kvalitet och rutiner. Han menade dessutom att det är förvånande att det är så lite politiskt samtal om äldrefrågorna med tanke på att 26 procent av väljarna i årets val är 65 år eller äldre.
I artikeln hänvisar Olsson till en undersökning som Sveriges Television låtit Sifo göra och som bland annat visar att bara två procent är helt trygga med att åldras i Sverige, medan 67 procent av de som svarat uttrycker olika grad av oro inför tanken på att bli gammal.
Nu ska man inte dra för höga växlar på Sifoundersökningar. Men lika lite ger den undersökning som Socialstyrelsen gjort svar på hur det egentligen står till. I Socialstyrelsens brukarundersökning är det 4 procent av dem med hemtjänst och 3 procent av dem med särskilt boende som känner sig otrygga med den omsorg de får.
Det är kommunerna som ansvarar för äldrevården och -omsorgen. Visserligen finns ett antal privata utförare, men huvuddelen sker i kommunal regi. Någon statlig verksamhet finns veterligen inte. Och till skillnad mot skolans område finns heller inget krav på att äldreomsorgen ska förstatligas. Därför är det viktigt att det politiska ansvaret för verksamheten utkrävs från rätt håll.
Frågan om kvalitet inom omsorgen måste vara den viktiga. Även om frågan om vinster inom välfärden är mer politiskt eggande. Och när det gäller kvalitet i omsorgen spelar bemanningen en stor roll, då inte bara hur många som jobbar där utan också vilka.
Därför kommer en fråga att vara central och det är rekryteringen av personal till äldreomsorgen. Men med det hör också frågor som utbildning, arbetsmiljö och löner. Med allt fler äldre följer också att allt fler måste vilja, kunna och vara motiverade till att ge omsorg åt dessa. Då gäller det också att vara en attraktiv arbetsgivare som gör det intressant att söka sig till yrket. Att då ha arbetsscheman och löner som verkar i direkt motsatt riktning är kontraproduktivt.
Sverige har visserligen en äldreminister som gärna diskuterar äldrefrågor. Men äldreomsorgen sker i 290 kommuner. Det är där diskussionen måste föras och ansvar utkrävas.