Det finns inget som är gratis
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Papperstidningens död har förespåtts sedan internet blev (nästan) var mans egendom. Ändå lever den kvar, om än i minskande omfattning.
Till stor del har branschen sig själv att skylla. Livrädda att halka efter i den tekniska utvecklingen började de flesta lägga ut sitt material på nätet, gratis.
Det som man vant folk att få utan att betala blir det svårt att helt plötsligt kräva pengar för.
Lösningen är så klart att göra en produkt som är så attraktiv att folk inte kan låta bli att köpa den. Tyvärr är inte heller den utvecklingen i mina ögon på rätt väg, man drar ner på kärnverksamheten, journalistiken, vilket ger sämre produkter som lockar färre läsare och färre annonsörer.
Man drar sig längre och längre bort från läsarna och låter läsarna själva sköta den lokala bevakningen genom att skicka in referat och bilder.
Den största frågan för alla medier i dag är vem som ska betala för den professionella journalistiken i framtiden.
För mig finns det också en annan viktig fråga och det är hur man värderar jorunalistiken. Hur mycket får det kosta att ha en bred och allsidig journalistisk bevakning?
Det finns många paralleller till andra områden där gratiskraven breder ut sig.
Det ska vara gratis att åka buss, gratis att ladda ner musik och filmer.
Ändå vet alla att det inte finns något som är gratis. Inte ens en gratis lunch är som bekant gratis.
Men det är gott att veta att Gotlands Tidningar än så länge är en produkt som många gotlänningar vill betala för.
Vi står ödmjuka inför detta och hoppas överleva ännu många år av domedagsprofetior gällande papperstidningens död.