Kongressvecka. Det känns spännande och hoppfullt. Men också lite ödesmättat. Det kan vara nu det avgörs var skiljelinjen i nästa års val kommer att gå, och därmed hur utgången blir.
I morgon inleds den socialdemokratiska kongressen i Göteborg. Man kan hoppas att den bjuder på en bra debatt om välfärden och dess styrning.
Det tar emot en del men det är lika bra att inse att Sverige har genomgått ett systemskifte. Det började i vissa avseenden tidigare men har accelererat efter 2006. Idag lever vi i ett av världens mest avreglerade länder på välfärdssidan. Det har medfört att styrmöjligheterna är väsentligt försämrade för de politiker som vi gärna skyller på när det inte går så bra.
Allt har inte blivit sämre. Så svartvit enkel är inte tillvaron. Många har fått sänkt skatt och ökad valfrihet att välja apotek eller välja skola åt barnen. För en del har väntetiderna på medicin blivit längre eftersom apotekskonkurrensen medfört att ägarna inte vågar binda pengar i lager eller att resurserna till den enda skola man kan välja har blivit sämre. För flertalet har det förmodligen gjort varken till eller ifrån.
På samhällsekonomisk nivå går den pågående resursöverföringen från dem som saknar arbete till de som arbetar och från dem som arbetar till dem som äger kapital. Den går också från kvinnor till män och från landsbygd till större orter.
Oavsett hur stark viljan är går det inte att komma tillbaka till utgångspunkten. Det är den insikten som ligger bakom partistyrelsens inriktning på kvalitet i stället för vinstförbud och tuffare reglering.
Det behövs en positionförflyttning från ledningen för att uppnå den kongressenighet som krävs för en lyckosam valrörelse nästa år. En sådan finns det också utrymme för utan att undergräva partiordförandens ställning.
Stefan Löfven har så brett stöd idag att han kan kosta på sig att lyssna och öppna dörren till en kompromiss mellan återställarivrarna och betongrealisterna. Det vill säga precis det som socialdemokratin är bra på.
??? De viktigaste bland många viktiga kongressfrågor för S är arbetet och de vägar som leder dit. I det landskapet har en alltmer passiv och trött regering nu kommit rejält vilse. Maramökorven tycks inte heller ha medfört den välbehövliga vitamininjektion som Annie Lööf utlovade i Almedalen i somras.
Tyvärr vittnar Ronnie G Lundins beskrivning här bredvid inte om någon ovanlig erfarenhet. Det är bland annat Ronnie den här kongressen handlar om. Tyvärr är det ingen ovanlig situation som Ronnie G Lundin beskriver här bredvid. Det är bland annat om Ronnie den här kongressen handlar.