KÖPENHAMN. Det politiska året i Danmark kunde inte ha fått en mer dramatisk start:
1) I sitt nyårstal spelade statsministern ut sitt kanske sista kort - den heliga efterlönen ska avskaffas.
2) Härom veckan tvingades De Konservatives leading lady, utrikesminister Lene Espersen, avgå som partiledare efter de sämsta opinionssiffrorna på över 30 år.
Nu är det upplagt till en superspännande valrörelse. Och den måste komma i år, för statsministern är tvungen att utlysa val senast i november. Men det är han själv som suveränt avgör när - och det behöver bara vara med tre veckors varsel.
Låt oss börja med efterlönen. Ekonomer och politiker har länge insett att något måste göras för att få rätsida på de danska statsfinanserna. Alla har insett att efterlönen måste bort. Men ingen har vågat ta tag i saken.
Vad är då efterlönen? Jo, en slags förtida pension som alla danskar (sedan slutet av 70-talet) haft rätt att ta ut - fem år före den egentliga folkpensionsåldern. Under arbetslivet har man i och för sig betalat in till efterlönen men staten har ändå stått för den större delen då efterlönen börjat utbetalas.
Det kostar idag statskassan i storleksordningen 21 miljarder kronor årligen. Det bör noteras att efterlön är något som alla haft rätt till, inte bara nedslitna arbetare (vilket var den ursprungliga tanken). En ren lyxförmån, alltså.
Men så tog statsminister Lars Løkke Rasmussen tjuren vid hornen i sitt nyårstal och deklarerade att efterlönen successivt måste avskaffas. Reaktionen blev faktiskt att mer än hälften av danskarna applåderade utspelet.
Den röda oppositionen, som haft en enorm medvind i opinionsmätningarna det senaste året, kom plötsligt på efterkälken. Man lovar nu en "bevarad, men förnuftigare efterlön". Hmmm.
Liberale Venstre, som är statsministerns parti, fick plötsligt bättre siffror och möjligheterna till ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav (som nu varat i tio år) ökade.
Men så har vi problembarnet De Konservative, Venstres koalitionspartner. Konservative, som åtminstone historiskt sett stått Moderaterna närmast, fick i det senaste valet drygt 10 procent av rösterna. Men sen har det bara rasat.
I slutet av 2008 tillträdde Lene Espersen - "Simply the best" - som partiordförande. Och så var det meningen att det bara skulle gå bättre och bättre. Men efter en svag positiv Lene-effekt i början har nedgången fortsatt. Espersen, som också var vice statsminister och utrikesminister, fick den ena "affären" efter den andra på halsen. Hon beskylldes för att prioritera semester med familjen istället för viktiga möten med bland andra Hillary Clinton. Gräsrötterna i partiet blev allt surare i takt med att opinionssiffrorna gick ner mot 5-6 procent.
Så Espersen kastade in handduken och justitieministern Lars Barfoed utsågs över en natt till partiledare. Han är ingen charmknutte - men det behöver man ju inte vara för att vara en duglig politiker (se bara på alla svenska exempel!). Istället något av en tjänstemannatyp. Men måhända kan han få satt fokus på De Konservatives politik istället för på persongalleriet.
Om jag ska måla med lite breda penslar kan man säga att Lars Barfoeds parti står för en anständig borgerlig, konservativ politik som utgår från att de allra svagaste ska ha samhällets hjälp medan målet för övriga medborgare ska vara att arbeta och klara vardagen.
Dansk Folkeparti (DF) är vulgärutgåvan av en förment högerpolitik. Fortfarande attraheras många danskar (13,8 procent i senaste valet) av Pia Kjærsgaards parti och utan dess stöd skulle inte den borgerliga VK-regeringen överleva. Men om inte Konservative snart lyckas locka väljare är den borgerliga regeringens tid förbi - då hjälper inte ens stödrösterna från DF.
De borgerligas chans just nu ser ut att vara att det röda blocket inte lyckats prestera någon riktigt trovärdig alternativ politik och att det kommit på efterkälken i efterlönsdebatten.
Det blir ett verkligt spännande år i dansk politik - det är i alla fall dagens sanning.