Det går metafysik i klimatdebatten

Politik2008-05-07 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ärkebiskopen Anders Wejryd besökte nyligen EU:s huvudstad Bryssel och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso för att tillsammans med muslimska, judiska och kristna ledare diskutera den globala uppvärmningen. Han tror att religionen har en roll i att uppmuntra både global solidaritet, långsiktigt tänkande och optimism i klimatdebatten. Och det är möjligt att han har rätt. Religionens budskap är att varje människa har en roll att spela i ett större sammanhang. Att våra handlingar gör skillnad. Och nog kan den tanken med fördel appliceras på många globala utmaningar.
Wejryd tror i alla fall uppriktigt på det. Han har tagit initiativet till ett eget klimatmöte i höst: utvalda opinionsbildare av olika trosinriktningar skall mötas i Uppsala för att diskutera klimathotet och vilket ansvar olika kyrkor och andliga ledare har för utvecklingen.
Om förre ärkebiskopen K G Hammar engagerade sig i globala rättvisefrågor (även om hans lösningar i många fall nog snarare skulle förvärra problemen) så engagerar sig alltså Wejryd i globala miljöfrågor. Gemensamt för de båda är att de använder sin andliga plattform för att sprida ett profant budskap. Att deras fokus är politiskt snarare än religiöst.
I Wejryds fall är det nästan lite ironiskt eftersom klimatfrågan å sin sida alltmer har börjat ta sig religiösa dimensioner. I kristendomens bleknande skugga, eller för all del i tomrummet efter en döende Gud, har Naturen återtagit sin plats som ideologisk urkund. Det är anmärkningsvärt att klimathysterin verkar vara som starkast i de länder, som Sverige, där sekulariseringsprocessen är nästan fullbordad.

Misstanken att klimatfrågan på något sätt avancerat från vetenskap till metafysik stärks av det miljöpolitiska arbetets högkyrkliga karaktär. Här finns en samlande och nästan ofelbar auktoritet i FN:s klimatpanel (IPCC), helig skrift i IPCC:s klimatrapporter, budord i Kyotoprotokollet, ett domedagsscenario, en arvsynd som har sitt ursprung i den industriella revolutionen, en profet i fredspristagaren Al Gore. Det finns oppositionella röster men de kommer sällan till tals (trots att de inte är alls så få som man ibland vill göra gällande) och för de flesta troende är den bakomliggande forskningen lika obegriplig som gamla tiders teologi.
Vetenskapen kan göra sina iakttagelser, sedan måste den göra halt. Anders Wejryd tänker sig väl att religionens roll är att bidra med allt det andra: den hoppfulla tro och moraliska kraft som behövs för att möta problemen. Så långt tänker han rätt. Problemet är när det sker en korsbefruktning mellan religion och vetenskap, där aspekter av den ena färjas av aspekter av den andra. I värsta fall kan Wejryds engagemang bidra till en sådan förvirring.