Det globala uppvaknandet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Efter alarmerande hot om fågelinfluensa, smältande isar på Grönland och sinande naturresurser har miljömedvetenheten spridit sig från ett par köksbord ända upp till Rosenbad. Vad som tidigare framför allt förknippades med en Kånkenryggsäck och ett sakfrågeparti som aldrig kunde vara riktigt säker på att klara 4-procents spärren till riksdagen har nu hamnat på de viktigaste dagordningarna och med de mest iögonfallande rubrikerna i tidningar och vid nyhetssändningar. Världen har med ens blivit miljömedveten.
Hotet om den globala uppvärmningen har fått folk och politiker att ta till drastiska åtgärder. Australien vill lagstiftningsvägen förbjuda vanliga glödlampor sedan ett nationellt övergående till miljövänliga lampor skulle minska landets energiförbrukning markant. För ett par veckor sedan uppmanades världen till släckta lampor i fem minuter från klockan åtta på kvällen för att världen skulle få andas. Paris var tämligen mörkt medan Stockholm fortfarande hade en lampa tänd här och där.
Är dylika åtgärder desperata handlingar sprungna från diverse skräckrapporter eller är de verkligen allvarligen menade, underbyggda med rationella sakliga argument? Är ett lagstiftat förbud mot glödlampor en konstruktiv åtgärd eller attraherar det mer publicitet än en grundläggande omställning av vår livsstil?
Oavsett vad som frammanat ovan nämnda agerande är det tveklöst så att massmedia det senaste året, och framför allt de senaste månader, med allt svartare trycksvärta och större rubrikformat "rapporterat" om miljötillståndet för världen. Emellanåt har dock rapporteringarna tyckts sakna återhållsamhet och ett kritiskt förhållningssätt, ty hur förklaras annars att Grönlandsisarna den ena dagen smält undan med en större hastighet än man tidigare trott för att dagen därefter ha smält betydligt mindre? Hotet om fågelinfluensan för drygt ett år sedan fick konsekvensen att svenska dagisbarn hölls inne när det framför allt var Asien som var drabbat. Var är seriositeten och verklighetsförankringen i vårt agerande?
Trots dubbla budskap från massmedia och experter står det nog tämligen klart för var och en att den västerländska livsstilen, så som den ser ut idag, obönhörligen tär på jordens resurser och att vi i väst är dåliga på långsiktig miljömedvetenhet, till viss del, sedan det även är i väst som den senaste forskningen kring problematiken bedrivs. Dock är inte klimatfrågan begränsad till västvärlden. Skövling av regnskogarna, expansiv industrialisering i utvecklingsländer brukandes gårdagens teknik och gamla kärnkraftverk belägna i forna öststater är också av stor betydelse. Frågan om global uppvärmning, och övriga miljöfrågor, är därför utan tvekan frågor som måste behandlas i multinationella sammanhang. Utsläpp stannar inte inom landsgränserna.
Det är Sveriges ståndpunkt, vilken i första hand drivs av miljöminister Andreas Carlgren, att EU bör ta ett större ansvar i förhandlingarna om globala utsläppsnivåer och att EU bör minska sina utsläpp med minst 30 procent av dagens mängd till år 2020. Detta är en bra ståndpunkt och ett mål värt att kämpa för. Men det bör inte stanna där. Utsläppen måste minska världen över och USA måste engagera sig i frågan, utöver det engagemang som Al Gore står för med sin "En obekväm sanning". Det räcker inte med en före detta presidentkandidat. Även dagens president måste vara aktiv. Framför allt mot bakgrund av de utsläppsmängder som kommer från USA. Frågan om global uppvärmning är för allvarlig för att göras till föremål för skräckpropaganda och mindre seriösa "gimmicks" världen över. Vad världen behöver är ett globalt uppvaknande, på allvar.