KRÖNIKA
I helgen grät jag. Två gånger om. Det blev en omgång av skrikgråt och en omgång av euforigråt. Euforisk över de svenska skidlandslagens insatser i respektive stafett. Om det inte var magi vet jag inte vad jag såg.
Charlotte Kalla hade 25 sekunder kvar till toppen och Lars Nelson hade en skida för lite. Det de klarade av att göra i helgen borde vara omöjligt och när kommentatorerna sa att Kalla gick för guld fnös jag. Men kort därefter började jag inse att min skepsis var obefogad. Kalla var vinsten på spåren.
Min kusin, som för stunden befann sig i hallen, förstod inte vad jag höll på med när jag hoppade och skrek i rummet bredvid. Än mindre förstod hon varför jag gråtandes kom och slängde mig i hennes famn. ”Är du glad nu?” frågade hon mig. Ja jävlar, vad lycklig jag var. När Kalla tog sig förbi på innerspåret upplevde jag ett av mitt livs vackraste idrottsögonblick.
Det enda som skulle kunnat göra stafetten bättre hade varit om jag satt hemma i Bro med mina föräldrar. För vintersport för mig är Gotland, soffläge och en skrikande pappa. Jag brukar klaga på att han alltid pratar med teven. Om han bara visste hur mycket jag pratade med Kalla i lördags…
Så som jag betedde mig skulle man kunna tro att det var jag som vunnit något. Men lite så kändes det. Det var en vinst för Sverige, för skidsporten och för alla tjejer som oavsett idrott ofta förminskas på grund av sitt kön. I lördags var det ingen som klagade på dem. Och i lördags var det inte Kalle XVI som regerade på tronen. I lördags var det Kalla.
Och Lars Nelson blev Lord Nelson. Han behöll lugnet. Han fumlade inte. Lika snabbt som skidan åkte av, var den på igen. För inget skulle stoppa honom, det visade han tydligt. Med hela Sveriges hejarop i ryggen tog han sig ifatt – och förbi.
Varken Kallas eller Nelsons insatser skulle vara möjliga om de inte hade tre starka lagkamrater bredvid sig och världens bästa vallateam bakom sig. Men – allt handlar inte om vallningen, hur gärna Norge än vill det.
Norges statsminister Erna Solberg sa skämtsamt efter förlusten i damstafetten att de får avsätta pengar i statsbudgeten för ny vallateknik. Tydligen ska Norge ha haft en budget på åtta miljoner kronor för att ge skidåkarna optimala förutsättningar vad det gäller vallning. Jag undrar hur mycket pengar Solberg är villig att avsätta för att lyckas undvika detta omtalade vallafiasko under nästa OS.
I år är det inte Norges år, helt enkelt. Och det är definitivt inte Northugs år. I år passerar han i periferin med några halvdana insatser i skidspåren och med en del helkassa dissar i medierna. Att se honom i mästerskap efter mästerskap glida bakom en svensk för att sedan spurta förbi har blivit ganska tråkigt.
Men det slipper vi i år. För i år är det Sveriges år. Det är 42 år sedan en nation tog hem guldet i både dam- och herrstafetten senast. Vi må ha färre medaljer. Men vi har större bragder.
Jag undrar hur det känns för resten av Sveriges idrottare, när Kalla redan i februari tagit hem Bragdguldet...