Det handlar om rätt förstådd demokratisk grundtanke
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En tanke som funnits i mitt huvud ända sedan jag var en ung man är hur det politiska livet skulle kunna vitaliseras, det vill säga vara en angelägenhet för alla. Ibland har jag trott att den bristande vitaliteten berott på att så få unga funnit plats i beslutandeförsamlingarna.
När idén om att kvinnor skulle bli rättvist representerade var jag givetvis för det, "varannan damernas" var en kul och slagkraftig formulering, som jag tror Ingvar Carlsson förde fram.
Kvotering vitaliserar inte
Men där säger det liksom stopp. Jag tror inte kvotering stärker demokratin och vitaliserar det politiska livet och än mindre gör det om kravet grundar sig på missvisande statistik.
På sätt och vis har vi redan en slags kvotering av människor till de politiska beslutandeförsamlingarna, nämligen den som sker genom de politiska partierna. Det utesluter stora delar av den svenska befolkningen från beslutanderätt. Det är i sin ordning enligt den representativa demokratins regler.
Vi väljer genom urval våra representanter att fatta beslut åt oss. Men emellanåt känns detta ändå inte nog. Två försök att vitalisera det politiska livet och engagera fler är folkomröstningarna (rådgivande) och personvalen, men inte heller det ger önskvärda resultat.
Vi har i ökad utsträckning fått en politisk klass, där tunga beslutfattare handplockas utifrån en ganska snäv ram. Många av dem som idag sitter på tunga politiska poster i vårt samhälle har gått vägen från ungdomsförbund till vuxen maktposition. Men väldigt många har tröttnat på vägen och lagt av och åter ännu fler har aldrig försökt.
Håkan Ericsson och Jacob Bolin tror att en sådan vitalisering automatsikt skulle bli följden av en kvotering av unga in i politikens beslutanderum. Jacob anför som exempel "bussiga kortet" att det tagits bort, vilket underförstått inte skulle ha skett om fler unga suttit med vid beslutet.
Självklart det, men det går inte att se politiken ur så snäv synvinkel och om vitalisering är det knappast fråga.
Bortse från egenintresset
Jag hänvisade i min artikel till en pågående debatt om riksdagspolitikernas följsamhet mot det egna politiska partiet. Om det inte vore önskvärt att fler utifrån "erfarenhet, kunskap och klokhet" vågade och ville stå upp för en sak, vågade och ville lyssna på den andres argument, vågade, ville och kunde "lyfta debatten" för att kortcitera Bofride på den motstående sidan.
Att föra fram orimliga krav som gynnar en enskild grupp är grunden för kvotering och något icke önskvärt. Politiken handlar om att förvärva förmågan att bortse från egenintresset. En mycket svår konst, det vet vi alla.
Politiken blir inte bättre genom att vi får sjukvårdspartier, partier för lärare, chefer, idrottsintresserade (tänk om alla dessa skulle vilja ha inflytande i förhållande till sin storlek), kulturarbetare och unga. Istället är det ju så att alla olika intressen skall vägas mot varandra och olika grupper fightas för sin sak.
Besluten kan ändå bli fel. Insikten om detta kan, som i mitt fall leda till att jag röstar enligt någon slags ideologisk grunduppfattning, som för de flesta blir en slags idealbild av en svårfångad verklighet.
Många andra maktsfärer
Möjligen är den representativa demokratin trots allt det bästa systemet, men det är oroande att så många inte vill (kan av olika skäl) vara med i spelet om den politiska makten.
Oroande därför att det finns så många andra maktsfärer i vårt samhälle, som är bättre på att fånga ungas intresse, sådana ekonomiska maktsfärer som vädjar till ungas egenintresse. Här har de politiska ungdomsförbunden ett jätteuppdrag, att åstadkomma denna synvända.
Och Jacob Bolin, jag har mycket stort förtroende för unga politiker, men inte bara för att de är unga. En debatt är bara möjlig om viljan till förståelse finns (även om de till delar går emot delar av min uppfattning).