Mot regeringspartiernas uppfattning röstade riksdagen i förra veckan igenom en ökad granskning av hovets finanser.
Omröstningen föregicks av en debatt i frågan under vilken Andreas Norlén (M) angrep Socialdemokraterna i konstitutionsutskottet och anklagade dem för att falla in i det massmediedrev mot kungen som enligt Norlén har följt i kölvattnet av boken "Den motvillige monarken" som kom förra hösten.
Riksdagens beslut handlar om att den femton år gamla överenskommelsen beträffande redovisningen av de medel som den kungliga hov- och slottsstaten får årligen ska ses över.
Som reglerna ser ut för närvarande redovisas hälften av aktuellt belopp och frågan som riksdagens tog ställning till i förra veckan handlar enkelt om att öppna upp för ytterligare redovisning av de medel som inte redovisas i dag.
Norléns debatt med Socialdemokraterna kan svårligen ses som någonting annat än en verbal kamp, dåligt maskerad av sakfrågan, mellan någon som är för monarkin och någon som är emot (det finns till och med intaget i Socialdemokraternas partiprogram att de ska verka för ett avskaffande av monarkin till förmån för införandet av republik). Och just i ljuset därav framstår Norléns ställningstagande som lite kortsiktigt.
Istället för att kritisera Socialdemokraterna borde Norlén och regeringspartierna ha gjort gemensam sak med oppositionen och röstat för en bättre redovisning av det kungliga apanaget. Det handlar ju inte om att staten ska gå in och med sina fiskala ögon granska kungafamiljens privatekonomi, utan det ökade kravet avseende redovisning berör ju endast den delen av hovstaten som staten finansierar genom skatteintäkter. Ett krav på att användningen av skattemedel ska redovisas fullt ut borde därför framstå som tämligen självklart.
År 2012 kommer 123 501 000 kronor av statens intäkter i form av skattemedel utbetalas till den kungliga hov- och slottsstaten (cirka 15 kronor per invånare i Sverige). Drygt 120 000 000 miljoner kronor är mycket pengar, även om det utgör en väldigt liten del av den totala stadsbudgeten.
Att inte regeringen och riksdagen tidigare krävt ytterligare redovisning av medlen kan måhända bero på en felaktig uppfattning om att det skulle ses som någon form av misstro mot kungen.
I ett modernt samhälle framstår ett sådant förhållningssätt dock som tämligen förlegat. Tvärtom är det snarare så att så länge inte den kungliga hov- och slottsstaten fullt ut redovisar tilldelade medel ges de som förespråkar ett annat statsskick i Sverige en ypperlig språngbräda för att sprida misstro mot kungahuset.
Endast under sådana förutsättningar torde rubriker och artiklar som kartlägger och anger prissumman för kungafamiljens shopping- och semestervanor ha något form av allmänt intresse enär dessa rubriker och artiklar skrivs på sådant sätt att de lämnar en eftersmak av att vilja skapa misstro på kungahuset.
Kungens semester på Franska Rivieran ställs mot neddragningar i sjukvården. Den svenska massmedierapporteringen avseende kungahuset är generellt sett allt annat än saklig och nyanserad.
Det är lätt att tro, om man tillåts att så göra, att de drygt 120 000 000 miljoner kronorna som hovstaten tilldelas per år används till glittriga fester och dyra vanor. Verkligenheten är dock att en stor del av summan går till att bekosta driften av de kungliga slotten, vilka är en del av vårt kulturarv och en kostnad som staten skulle ha oavsett vad (att riva dem är knappast aktuellt) samt till att bekosta personal för hovet, vilket är arbetsplats för över 200 personer.
Mot bakgrund av det pr-värde som kungafamiljen har för svenskt näringsliv torde apanaget därför inte vara en dålig affär för Sverige.
Den svenska monarkin vilar på en tusenårig tradition. En sådan tradition sveps inte bort av en bok eller ett pennstreck. Inte ens om det pennsträcket sitter på ett röstningsprotokoll från riksdagen avseende ökad redovisning av de medel som hovstaten tilldelas. Norlén bör inte ha någonting att frukta.