Ganska nyligen hölls ju val till Svenska kyrkan. Inte för att jag är så välbekant med vare sig kyrko- eller kommunpolitiker, men kunde ändå notera, att en del är både ock.
Och även att medlemmar i Järnrörspartiet äger ett kristet sinnelag och tro på ett evigt liv, sedan man tagit sig genom pärleporten.
Två av den sorten fick plats i stiftsfullmäktige läser jag.
Man föreställer sig alltså, att den kristna tron på något sätt ska genomsyra ens agerande även som kommunpolitiker. Två av våra mera tongivande kommunpolitiker har ju också tunga poster inom kyrkan – moderaterna Lilian Edwards och Inger Harlevi.
Den förstnämnda ordförande och den andra vice ordförande i kyrkorådet.
Man föreställer sig alltså, att det dokumenterade kristna sinnelaget kommer till uttryck också i regionfullmäktige.
Tillexempel att Katekesens förklaring till åttonde budordet: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa” liksom ska vara en ledstjärna:
Så lyder alltså Luthers förklaring: ”Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa”.
(Präster och andra som avlönas för att tjäna Vår Herre, har ju detta som grundbult i yrket. Det är därför man inom prästerskapet aldrig förtalar varandra eller hör beskyllningar om lögner, utan tyder allt till det bästa).
På något sätt tror man alltså, att våra kyrkopolitiker ska vara besjälade av Katekesens anda även i sitt kommunala värv.
Om tillexempel sossarna tänker kommunalisera en vårdinrättning, så föreställer man sig att tillexempel Inger Harlevi tyder allt till det bästa och säger: ”Det är inget dumt förslag och ska nog bli en klar förbättring”.
Och vice versa när man på riksplanet tar ställning till straffbeskattning av pensionärer. Då sa väl kyrkobröderna i S-partiet: ”Det är ett förslag i tiden. Statistik säger att 68-åringar genomsnittligt väger 5,3 kilo mera än för tio år sedan, så det är också en hälsofrämjande åtgärd”.
Kyrkovalet är ju en form av röstning och sådana har ju hållits i mängder genom kyrkohistorien.
Den mest genomgripande var den som Konstantin den store kallade till i Nicaea år 325 för att få slut på det eviga grälet om Kristi egentliga natur. Med evig fördömelse av arianismen fastslog mötet, som vid vilket kyrkofullmäktige som helst, slutgiltigt med 301 röster mot 17, att Sonen var född och icke skapad. Det gäller som bekant även i dag.
Det behöver dagens kyrkopolitiker alltså inte bekymra sig om utan kan koncentrera sig på det låga valdeltagandet, flyktande medlemmar och miljonförlusterna i verksamheten.