Det måste gå att sätta gräns för protester
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ja, i dagarna har vi exempel på Gotland där överklaganderätten drivs till sin spets. På alla tänkbara sätt vill man förhindra att något som godkänts blir utfört. Exemplet just nu är hämtat från Furillen där verksamheten vid fabriken fått utstå en lång - alltför lång - ärendeprocess.
Nu höjs röster om att kommunen inte lever upp till "Smidiga Gotland", men just i det här fallet är det inte rättvisande. Kommunen har givit klartecken på de lovsansökningar som finns. Det är överklagandena av dessa som har fördröjt förverkligandet, och den delen kan knappast kommunen belastas för. Det är helt andra myndighetsinstanser som har att göra de prövningarna och ju högre upp i rättskedjan man kommer desto långsammare verkar det gå att fatta beslut.
Här kan man tänka sig en snabbare behandling i gången för att få bort vad många - oftast med rätta - anser vara okynnesöverklaganden, nämligen när inga juridiska snårigheter tycks föreligga och grundliga prövningar tidigare gjorts i ärendet. Nu vet jag att många jurister skakar på huvudet och menar att så lättvindigt får man inte ta på rättvisan. Alla skall ha rätt att få sin sak prövad. Jo, visst är det så, men ändå måste det sättas gränser som gör det mindre lönsamt att driva sina egna "vendettor" mot något man synbarligen rent allmänt ogillar.
Jag förstår att det ordval jag nu använder ogillas av dem som står bakom överklagandena, men jag väljer ändå att använda dessa uttryck. Bland annat mot bakgrund av att det som här sker också är ett sätt att äventyra hela systemet med en generös rättighet till enskildas besvärsrätt.
Nu är det alltså Furillen, och den av det stora flertalet omtyckta verksamheten där, som drabbas. Men det är ingalunda det första exemplet på sådana här utdragna processer. I många fall verkar det mer vara regel än undantag att ärenden överprövas när man tycker sig personligt störd av den ena eller andra anledningen.
I synnerhet är det vanligt i det som kan kallas för rekreationsområden runt om på Gotland men också när det gäller innerstadsförändringar i Visby. Oftast med det gemensamma att det nya upplevs som störningsmoment, men med ett klart varierande mått på avståndsbegreppet av vad som skall ses som grannstörande och inte.
Vi skall vara rädda om rättigheten att kunna få vår sak prövad i de fall vi som enskilda ser oss förfördelade på något sätt. Och i det fallet är jag inte helt övertygad om att det som görs alltid är tillräckligt vägande skäl för överklaganden. I alla fall inte i instans efter instans. Alla regler har undantag, men några sådana har jag svårt att se i den process som så länge pågått på Furillen.