Att inte bara kunna övervinna svårigheterna, utan att också kunna hålla fast vid de demokratiska idealen, de som en gång i tiden förde Salvador Allende till makten, har bevisat för omvärlden att det till synes omöjliga är möjligt. De djupa klyftor som plågade landet under Augusto Pinochets tid, var trots allt möjliga att överbrygga.
Starka demokratiska krafter och kandidater för en enad vänsteropposition intog genom fria val åter presidentpalatset Moneda för att folket ville det. En Ricardo Lagos, en Michelle Bachelet har lett folket tillbaka på den demokratiska vägen, men de har inte kunnat hindra en högerliberal kandidat, Sebastian Piñera, från att vinna det senaste valet. Som president och premiärminister har Piñera gjort allt för att följa efter på den inslagna demokratiska vägen och avstått från att privatisera de socialiserade koppargruvorna, landets ekonomiska ryggrad.
Följden har blivit en blomstrande ekonomi, som till och med lockar invandrare från det ekonomiskt blödande Europa och särskilt från Spanien. Santiago har renat luften och reser sig som en skimrande storstad med en gigantisk transportled för bilar, bussar och lastfordon under floden som skär genom staden. Nybyggda glasbeklädda skyskrapor tecknar en imponerande stadsfasad.
Och folkets majoritet hoppas i det stundande presidentvalet få återvälja den kvinnliga socialisten Michelle Bachelet, folkets kära kandidat, folkets mor, som bara vilat en period från det presidentskap, som författningen klokt nog begränsar i tid, så som det måste vara i en demokrati. Och kanske blir det Piñera efter Bachelet än en gång.
Denna klassiska möjliga demokratiska växling vid makten är kanske det som gör demokratin så stark. Och som gör alla militärdiktaturer omöjliga. Trots motsatta uppfattningar måste ett lands medborgare ändå långsiktigt samarbeta.
På konserten med Inti-llimani och Quilapayun, med sina suggestiva indianklingande namn, som alltid påminner om landets indianskt förflutna, återupplever vi historien De var då på 70-talet unga, radikala män, nu är de gamla men förmågan att få flöjter, charangos, gitarrer, suggestiva trummor att ljuda väl har de kvar. Deras mäktiga sång med mänskligt-politikt innehåll från förr binder samman nu och då.
Sådan är bilden som ett månadslångt besök i Chile lämnar efter sig. Naturligtvis är det så att alla problemen och orättvisor inte försvunnit, men vid en betraktelse på avstånd i tid och rum känns upplevelsen uppfordrande och hoppingivande.