KRÖNIKA
Ett av de konstigaste ord som letat sig in i det politiska språket på senare tid är ordet reformutrymme. Ordet används för att beteckna det utrymme för skattesänkningar eller utgiftshöjningar som regeringen kan besluta om utan att överskottsmålet för statsbudgeten är i fara.
Ett betydande problem är att detta nyspråk döljer det svåra i regerandets konst – genomförandet av reformer – och reducerar det till att använda skattemedel till olika regeringspartiers hjärteområden.
Begreppet reformutrymme, som det används i dag, sätter fokus på reformer som kostar statskassan pengar. Men reformer är ingen dyr lyx vi kan unna oss endast om budgetprognosen tyder på tillräckligt stort överskott. Reformer är förändringar som syftar till att få samhällsekonomin att fungera bättre: Ökad frihandel, ett smartare skattesystem eller minskade företagsstöd är åtgärder som sannolikt skulle göra svensk ekonomi mer konkurrenskraftig, och på lång sikt bidra till ökade skatteintäkter. Om saker kallades vid sina rätta namn skulle vi diskutera införandet av smarta reformer, som genom att främja den ekonomiska utvecklingen också ökar utrymmet för fördelningspolitik.
En annan effekt av vårt nya politiska språk är att alla utgiftshöjningar kallas reformer, även när det bara handlar om att höja ett bidrag i takt med inflationen. På så sätt skapas bilden av politiker som goda gåvors givare, när exempelvis barnbidraget, studiebidraget eller taket i a-kassan höjs – vilket för övrigt inte sker särskilt ofta.
Beräkningen av reformutrymmet bygger dessutom på komplexa antaganden och osäkra prognoser på ett sätt som gör det fullt möjligt att manipulera resultatet av politiska skäl. Således var det ingen som blev förvånad när finansdepartementet kom fram till att reformutrymmet, med bara ett år kvar till valet, är hela 25 miljarder – trots att Konjunkturinstitutet tidigare kommit fram till ett betydligt lägre belopp.
Hur kan systemet förbättras? En god början vore att politiker övergår till att diskutera principer snarare än belopp. Alla bidrag och ersättningar kan indexeras i köpkraft eller mot inkomstutvecklingen i ekonomin. I stället för att diskutera om försörjningsstöd eller studiemedel ska vara 4 000 eller 5 000 kronor, skulle den politiska diskussionen kunna handla om vilken nivå som är rimlig jämfört med exempelvis medianlönen. Ett index kan sedan se till att nivån justeras så att nivån inte släpar efter med tiden. Vi vet att konstruktionen fungerar, för ungefär så här fungerar pensionssystemet.
Om en smart indexkonstruktion gör att ersättningar höjs automatiskt i takt med den ekonomiska utvecklingen, kan politiker inte låtsas genomföra reformer när de i praktiken knappt kompenserar olika grupper för inflationen. Den som vill framstå som en riktig reformpolitiker måste då tänka ut åtgärder som främjar den ekonomiska utvecklingen, och därmed gynnar alla på lång sikt. För sådana reformer är utrymmet obegränsat.