Privat ägande är att föredra framför offentligt. Det är ett faktum som de allra flesta har tagit till sig. Dessvärre är det där debatten brukar sluta. Men privat ägande kan ta sig många former. Det kan vara allt från jättelika internationella organisationer som Ikea till enmansföretag som skräddaren nere på byn. Spektrumet går från det allra största till det allra minsta.
Den stora förtjänsten som finns i det privata fångas upp i essensen av det lilla företaget. Verksamheten där kunnandet och yrkesskickligheten är en dygd och där kunden värnas och behandlas likt något som faktiskt är viktigt för verksamheten. Det står i bjärt kontrast till det industrin traditionellt har erbjudit: Mall- och masstillverkade produkter som kan accepteras av väldigt många, men som inte är perfekt för någon. I stora drag kan skillnaden sägas vara den mellan "Så här är det" och "Hur vill du ha det".
Dessa verksamheter är strikt taget väsensskilda. Visst finns det små likheter och en mängd mellanformer finns däremellan. Klart är dock att "privat" inte är ett entydigt begrepp.
Det finns mycket att tjäna på att släppa diskussionen om privat eller offentligt och i stället börja prata om den flora av privata alternativ som är tillgänglig.
De flesta är överens om att de småskaliga alternativen stämmer bättre överens med det vi vill ha. Det är något dyrare, men det är pengar som levererar ett mervärde - vilket inte alltid är fallet när något kostar mer. När en stor kedja kommer till en ort och slår ut små lokala alternativ följs det nästan alltid av en tids förhållandevis omfattande protester. Inte för att man är emot det stora, utan för att man vill värna det lilla.
Det offentliga tenderar dock genomgående att premiera det stora. Kanske beror det på att det stora påminner mer om det offentliga och att det är lättare att förstå varandra. Oavsett varför är det dock något som utarmar landet.
Vid upphandlingar ger till synes neutrala krav sådana fördelar till stora företag så att de små omöjligen kan konkurrera. Inom exempelvis vården är det vanligt att ställa krav på patientjournalsystem som är så dyra att bara företag med väldigt omfattande verksamhet rimligen kan bära kostnaden.
Även om vi är beredda att anpassa oss och leva med den verklighet vi ställs inför bör det offentliga alltid gå medborgarnas ärenden. Denna enorma apparat med sina många olika nivåer är tillkommen delvis av just det skälet och det är anledningen till att den kvarstår. Det är grunden till systemets nuvarande legitimitet.
För borgerliga politiker bör det vara naturligt att diskutera de olika typer av privata verksamheter som finns.
Det har dock inte skett än. Att göra så skulle dock gagna alla, inte minst väljarna. System för exempelvis upphandling måste också ses över så att de inte premierar verksamheter som inte motsvarar medborgarnas önskemål.
Debatten om offentligt eller privat vanns i praktiken för flera årtionden sedan. Det är dags att debatten om det privatas olikheter kommer i gång på allvar.