Nej Eva Bofride, det räcker att läsa det som står på raderna för att inse att något är galet med AF:s nya regler för aktivitetsrapporter.
Och nej, det finns inget i dagsläget som säger att någon tvingas lämna känsliga personuppgifter. Men om någon gör det, som i de fall jag visar på den 18 november, ska de inte som förut censureras, utan behandlas i en databas. Det finns ytterligare ett förslag att utöka databasen, och som är tänkt ska börja gälla i februari 2014.
Eva Bofride har inte tänkt vad som kan hända med dessa uppgifter om de sprids till för många aktörer.
Det har datainspektionen som i sitt yttrande skriver att det ”...inte är osannolikt att aktivitetsrapporterna eller delar av dem kommer att spridas till andra myndigheter, till exempel för kontroll av förmåner, vilket får till följd att känsliga personuppgifter kan komma att spridas till fler aktörer.”
Tyvärr har bara Vänstern tagit fasta på det. Övriga partier, inklusive Socialdemokraterna, ser ingen fara i detta. Har vi invaggats så mycket i kontrollsamhället att man inte längre reagerar?
Eva Bofride undrar också i sin ledare varför många arbetslösa är rädda för att bli avstängda om de inte söker ”tillräckligt många jobb”. Varför inte fråga handläggaren, menar hon?
Jo, det berättade jag redan efter artikeln den 12 augusti att svaret är ”tillräckligt många jobb”. Vad som är tillräckligt döms från fall till fall. Jag vill minnas att Bofride redan då funderade på om det var sant. Varför inte fråga Arbetsförmedlingen (AF) själv om du inte tror på det jag och andra säger?
Som arbetslös är man i underläge, möjligheten att protestera mot felaktigheter är mindre än på en arbetsplats där man har facket i ryggen. Många andra grupperar sig och gör små nålstick med tysta protester för att protestera mot saker som inte är bra.
Det försökte även de arbetslösa när bägaren till sist rann över. Om alla 400 000 arbetslösa hade sökt jobbet som generaldirektör på AF hade det kanske gett effekt.
Nu är många nertryckta i skorna av alla jobbavslag, självförtroendet sjunker och de sociala kontakterna minskar så det troliga antalet är betydligt mindre. Men det är likafullt en protest.
Att påpeka brister för en handläggare vet Eva Bofride säkert att det är lönlöst då de inte får uttala sig om sitt eget jobb. Det är bara på chefsnivå man kan få resultat, om ens det, när det i slutändan är regeringen som sätter upp målen för myndigheterna.
Och Eva Bofride, du kan inte tänka dig in i hur en arbetslös påverkas av utanförskapet. Varför försöker du då ens det?