Som man frågar får man svar. När de fyra allianspartierna frågar väljarna om de vill ha ett fortsatt allianssamarbete, och därefter presenterar resultatet i en stor debattartikel, är svaret ja. Annars hade artikeln naturligtvis inte skrivits. Och beroende på hur frågan formuleras blir svaren mer eller mindre användbara som just artikelunderlag.
"En stor majoritet vill att samarbetet utvecklas vidare", skriver partisekreterarna för KD, C, FP och M. De har låtit ett undersökningsföretag fråga 1000 personer om alliansen. Hela 71 procent anser att det är viktigt att partierna fortsätter utveckla sitt samarbete. Men vad betyder det svaret? Bland S-, V- och MP-sympatisörer är siffran 52 procent. Det innebär knappast att de grupperna önskar se en stark alliansregering efter valet 2014. Snarare är det ett uttryck för en önskan att regeringen, oberoende av färg, ska vara pålitligt handlingskraftig och inte lägga för mycket tid på internt käbbel.
Siffertrixande hör till det politiska spelet. Alla gör det, med uppenbar risk för att trötta ut väljarna i en ständigt mer Peter och vargen-artad kamp om siffrornas innebörd. Att undersökningen görs och presenteras är dock intressant - och visar att alliansen nu vill uppvisa enad front. Det har spekulerats i slitningar i regeringen, och då är det rimligt att alliansens kampanjmakare tar fram en motstrategi.
Stefan Löfven är ännu ett skäl till att Fredrik Reinfeldt och hans partiledarkollegor i regeringen nu måste plocka fram de orangea ballongerna och de stora samförståndsleendena. När det inte går att skrämma väljarna med en Mona Sahlin eller en Håkan Juholt riktar alliansen in sig på frånvaron av samlad opposition. "En splittrad opposition som helt saknar gemensamma besked och förslag", skriver de fyra partisekreterarna, och försöker slå Socialdemokraterna på den planhalva som traditionellt varit deras.
För tio år sedan, 2002 argumenterade Per T Ohlsson, politisk redaktör på liberala Sydsvenskan, för att ge Göran Persson fortsatt förtroende. Den borgerliga oppositionen var inte regeringsduglig, menade han. Den borgerligt sinnade Ohlsson bortsåg från sakpolitiken, och prioriterade en stabil regering. Genom åren har många väljare hållit med honom. Med bildandet av Allians för Sverige lyckades allianspartiledarna vända på steken. Tio år senare är det deras partikollegor som hotar väljarna med en splittrad opposition.
Förhoppningsvis minns alliansledarna att det är långt till nästa val. Samförstånd och samarbete i all ära - men vad som verkligen behövs är fortsatt reformarbete. Det räcker inte att vara överens, man måste tycka något också.