Om det vore val i dag skulle nästa statsminister sannolikt heta Håkan Juholt. Det kan nog förvåna många. Under Juholts tid som S-ledare har han inte lyckats peka ut någon tydlig färdriktning.
Snarare har det svängt ovanligt mycket kring partiet. Juholt har bland annat gett motstridiga besked när det gäller den svenska Libyeninsatsen, pensionsöverenskommelsen och fastighetsskatten.
Ändå har Socialdemokraterna återtagit positionen som Sveriges största parti med 30,9 procent av väljarkåren bakom sig - det visar United Minds senaste mätning som presenterades i Aftonbladet i måndags. För första gången sedan valet i höstas har de rödgröna gått om alliansen i opinionen: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet får sammanlagt 46,8 procent, mot allianspartiernas 44,4 procent.
Men än är det inte läge för Håkan Juholt eller hans rådgivare att jubla.
Faktum är att oppositionens framgångar främst bygger på att Miljöpartiet stärkt sin ställning ytterligare och får 11,3 procent av väljarstödet. Trots att Gustaf Fridolin och Åsa Romson är nya på sina poster får de ett starkt förtroende. Den öppna processen som ledde fram till språkrörsbytet verkar ha gynnat de gröna.
Socialdemokraterna har visserligen ökat marginellt, men med partiets egen måttstock är väljarstödet fortfarande uselt. Och det är tveksamt om Juholt har förmågan att locka tillbaka de stora väljarskaror som S har tappat.
I helgen hade S-ledaren goda möjligheter att nå ut i medierna. Dels grillades han i Ekots lördagsintervju, dels gavs han stort utrymme i SVT:s Agenda. Inget av framträdandena imponerade.
De märkliga turerna i Libyenfrågan viftades bort, gång på gång. Juholt verkade inte ens begripa varför Socialdemokraterna kritiserats för sin otydlighet: enligt honom har partiet haft samma linje hela tiden - en tydlig policy som de övriga partierna nu inspireras av.
Det enda Juholt verkar ångra från sina första månader som partiledare är att han sågat Thomas Bodström som deckarförfattare. Samt, möjligen, att han är alltför öppen och utåtriktad:
"Jag kanske är lite för tillgänglig om man jämför med andra partiledare."
Den sortens illa dolda självberöm är förmodligen inte rätt strategi för att vinna väljarnas förtroende.
Det är fortfarande långt kvar till nästa val. Det är bara att hoppas att Juholt lyckas växa in i sin roll, så att debatten kan handla om faktiska politiska skiljelinjer, istället för om olika tolkningar av halvt obegripliga uttalanden.
Sverige behöver en stark opposition - för att hålla liv i den politiska debatten och tvinga regeringen att sträva mot ständiga förbättringar. Men hittills är det tveksamt om Juholt är rätt man att göra jobbet.