Flyktingströmmarna från Syrien är de värsta sedan folkmordet i Rwanda för nästan 20 år sedan. Det var Antonio Guterres, chef för FN:s flyktingorgan UNHCR, budskap när han talade för FN:s säkerhetsråd nyligen.
Västvärlden lider av en påtaglig frustration gällande Syrien. Det är en mycket blodig konflikt som har skapat väldigt mycket lidande och vi har huvudsakligen bara att se på. Det handlar inte alls enbart om att väst inte får agera, utan även att det finns få saker vi faktiskt kan göra.
Det ropas med viss frekvens på militär intervention, men sällan mer precist vad som ska göras.
Storbritanniens premiärminister David Cameron har varit en tydlig förespråkare för ökat engagemang i Syrien. Han har flera gånger jämfört Syrien med situationen i Bosnien för drygt 20 år sedan. Men Syrien är inte Bosnien. I Bosnien fanns en rädsla att en primärt sekulär muslimsk befolkning skulle radikaliseras, vilket huvudsakligen aldrig besannades. Konflikten radikaliserades visserligen på båda sidor, men de islamistiska extremisterna kom företrädesvis utifrån. I Syrien är radikalisering inte ett hot utan ett fullbordat faktum.
Ett av de vanligaste förslagen är att beväpna rebellerna och visst finns det delar av den syriska oppositionen som vi skulle kunna lita på, men de är i klar minoritet och den som tror att vapnen kommer att stanna där bedrar sig grovt. David Cameron gått från att vara för en intervention till att bli alltmer avståndstagande ju mer insatt han har blivit i frågan.
Och det på goda grunder. Det som utspelar sig i Syrien i synnerhet, men också i arabvärlden i allmänhet, just nu är på det hela taget bortom västligt inflytande. Situationen är smärtsamt komplex och varje feldrag kan få oerhörda konsekvenser.
Få vill sätta in trupp i Syrien, av förståeliga skäl, och att beväpna de splittrade och delvis jihadistiska rebellerna är ett dåraktigt drag.
Frågan är dock om västvärlden har satsat så mycket prestige i ledarskapsfrågan att det alls är ett alternativ längre att Bashar al-Assad kan tillåtas behålla makten. Efter allt som har skett är det svårt att föreställa sig. Kanske har man målat in sig i ett hörn ur vilket militära medel är det enda sättet att ta sig ur. Det skulle sannolikt enbart leda till mer lidande och vore väldigt olyckligt.
Det som går att göra är att bistå Syriens grannländer till vilka de stora flyktingströmmarna går samt att arbeta för att förhindra att såväl konflikten som avancerade vapen sprider sig utanför Syriens gränser. Libanon står av allt att döma på randen till en ny katastrof vilket har stor potential att gynna landets främsta militära grupp: terrororganisationen Hizbollah. Detta vore skadligt inte bara för den libanesiska befolkningen utan även för Mellanösterns enda riktiga demokratiska och pluralistiska stat – Israel.
Det finns vettiga handlingsalternativ i Syrienfrågan, men att blanda sig i konflikten är inte ett av dem.