Det viktigaste vallöftet av alla
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Därmed har regeringen åsidosatt inte bara UD:s rutiner utan även sitt eget vallöfte om att statliga tjänster inte mer skall kunna gå till en sittande regerings partikamrater hur som helst, utan öppnas för konkurrens som vilka jobb som helst.
Nu skall det sägas att Hafström är en person med obestridliga meriter för uppdraget, men det är inte det det handlar om. Det handlar om regeringens trovärdighet i en central politisk fråga. Den håller man på att spela bort.
Direkt efter valet utnämndes moderaten Carl Cederschiöld till styresman för utvecklingen i Stockholmsregionen, därefter moderaten Per Unckel till Stockholms landshövding, och nu alltså Jonas Hafström till ambassadör i USA. Extra pikant i sammanhanget är att de inte bara är statsministerns partivänner utan även tillhört Carl Bildts inre krets under dennes partiledartid. Bilden blir sannerligen inte vackrare ju längre man tittar.
Detta alltså mot bakgrund av att den borgerliga alliansen, efter en mycket riktig analys av värderingsklimatet, gått till storms just mot socialdemokraternas korrupta utnämningskultur under valrörelsen. Borgarna skulle minsann återinföra modellen med opartiskhet och meritering.
Detta var inte bara ett av flera löften som alliansen gav. Det var löftet framför andra. Det var den signal som symboliserade den stora värderingsskillnaden mellan regering och opposition, skillnaden mellan hederlighet och maktmissbruk. Det var det löfte som handlade om något större, om ett Sverige där renhårighet och laglydnad var levande ledstjärnor för staten och i förlängningen för alla.
Om regeringen tror att valsegern enbart handlade om folks missnöje med utanförskapet misstar den sig grovt. Opinioner vinns ytterst av andra anledningar än ekonomiska. Hade inte alliansen genom sin kritik av socialdemokraternas korrumperade utnämningspolitik gjort sig till tolk för en bred folklig indignation, då hade den mist mycket av sin lyster. En svekdebatt om detta inför nästa val vore förödande.
Vad som nu är gjort går inte att göra ogjort. Förtroendet för regeringens seriositet i detta avseende har fått sig en rejäl knäck. Det finns bara ett sätt att rädda situationen, och det är att från och med nu hålla en spikrak och kompromisslös kurs mot en utnämningskultur där inget som helst tvivel råder om att den mest kompetente fick jobbet.